Efter att ha sovit som barn och fått nybakat rågbröd till frukost kramade vi om våra räddande änglar och vinkade hej då.
"Vi är inte hemma ikväll, men Lillstugan står öppen om ni hamnar i nöd igen", ropade de.
Lördagen bjöd på en höstglad sol och molnfri himmel. En stund. Vi paddlade över blanka vatten, fortfarande glatt uppfyllda av den fantastiska gästfriheten vi stött på när vi dyngsura åkt vilse kvällen före. Njöt.
Helggubben hade köpt en ursöt liten radio för 29 kronor. Söt är nog det enda man kan säga om den, med facit i hand. Vi fick in en kanal med tysk techno och P1, men bara om Helggubben höll hårt i radion hela tiden. Vi valde den senare och lyssnade till väderprognosen. Regn och blåst på söndagen. Ingen idé att ta sig till vindskyddet två-tre timmar bort alltså, då skulle paddlingen tillbaka på söndagen bli alldeles för lång. Och blöt.
Så vi slog läger tidigt och satte igång att bygga hus.
Alla vana friluftsmänniskor vet att A och O är att kolla igenom utrustningen innan man ger sig av. Det hade vi (jag) inte gjort så noga. Så vitt jag mindes funkade tält och luftmadrass utmärkt när det senast begav sig, för fem-sex år sedan.
Men ... En av de långa tältpinnarna var av och alla de små, som ska sättas i marken, hade blivit utsatta för Uri Gellers leklust och såg ut som U:n hela bunten. Som om det inte vore nog fattades en av plupparna till luftmadrassen. Lyckligtvis är problemlösning Helggubbens bästa ämne och efter en del snidande och yxhanterande hade han tillverkat reservdelar.
Vi samlade ved, grillade kött och bespetsade oss på en mysig kväll vid brasans sken. Det gick sådär. Vinden friskade i, vi paltade på oss allt vi hade, men ville vi ha strålningsvärme från elden fick vi också all rök i plytena. Vi hittade platser strax bredvid eldens vindfång som gav åtminstone höger lår en smula värme. Nä, lika bra att knyta sig. Septemberkvällar kan vara väldigt kalla. Och vi ville inte ha en skogsbrand på våra samveten.
Inne i tältet upptäckte vi att det största problemet med luftmadrassen inte var den saknade pluppen utan att det fanns ett hål i madrassen. Vi pumpade upp den igen och bespetsade oss på som bäst ett par timmars sömn.
"Du, det är något knas med min sovsäck. Hjälp till", muttrade Helggubben när han likt en strandad blåval baxat sig till rätta på 1.20-madrassen i det lilla tältet. Och nu gick det upp för oss varför de nya sovsäckarna varit så billiga. De var utprovade efter finlemmade 9-åriga flickor och gick helt sonika inte om den bastanta Helggubben. Jo, om han hade armarna utanför och bara tog mycket små, lätta andetag.
Efter ett par timmar var all luft väck, någon ännu odöpt orkan var över oss, regnet piskade, Helggubben frös om armarna och jag hade skav på svanskotan. Naturromantik när den är som skirast.
Dagen därpå tog vi oss hem i regn och blåst och kastade längtansfyllda blickar mot änglarnas hus när vi passerade dem. Men tröstade oss med visdomen: Om man aldrig utsätter sig för umbäranden så förmår man inte uppskatta hur bra man normalt har det.
Och vi hade ju lärt oss nåt. Änglar finns.