Jag står här hemma vid spisen och kokar pepparrotskött. Tänker på en gåta. Vem ska bort av Ernst Kirchsteiger, Martin Timell, Matte Karlsson och Helggubben?
Rätt svarat! Helggubben ska bort. Varför? Ja, inte för att han har tummen mitt i handen, för det har han verkligen inte (måste smöra lite så han inte avbryter pågående renoveringsprojekt i min kåk). Nej, Helggubben ska bort för att han är så ARG när han snickrar.
"Förbannadejävlahelvetesskit", dundrar det så högt från övervåningen att Astor tar skydd under kökssoffan.
Helggubben renoverar ett rum däruppe och han påstår att han tycker det är kul. Påstår att han mår som bäst när han får jobba med kroppen. Påstår också att han ångrar att han inte utbildade sig till snickare en gång i tiden.
Problemet är att han är så pedant, min gubbe. Blir det inte perfekt så blir han vansinnig. På sig själv, tack och lov. Det går inte ut över någon annan. På det sättet är vi varandras motpoler. Jag kan stava till pedant, men det är det närmaste ordets innebörd jag kommer.
Jag är en otålig slarver. Allt ska bli färdigt nu genast och blir det inte så bra så gör det inte så mycket. Jag går aldrig, som Helggubben, omkring och retar mig på saker i mitt hem som jag inte gjort så bra. Ha, då skulle jag ha reta ihjäl mig för länge sedan.
- Varför svär du så förbannat, Helggubbe?
- Därför att det inte går som jag vill.
- Men de där snickarna i tv svär aldrig. När något går fel ruskar de lite på huvudet och gör ett litet nummer av sin klantighet. Skrattar och snickrar vidare.
- Ja, men de har betalt.
- Det har väl du också! Jag gör ju en massa pytsar med pepparrotskött åt dig just nu.
- Okej. Men tv-snickarna blir filmade. Det blir inte jag och då kan man bete sig hur som helst.
Aha. Någon som har en billig videokamera/övervakningskamera att kränga? Så kan jag montera upp den där Helggubben för tillfället sysslar med något och kabla ut det direkt på Correns hemsida.
Egentligen är det ju väldigt bra att han är så där pedantisk, tänker jag när jag river pepparrot i såsen och hälften hamnar utanför kastrullen. Det tar tid, men det blir snyggt. Och det håller.
Det är nog tur att karln inte är romantisk förresten. Tänk om han vore det med samma grundlighet som när han snickrar . . .
Han skulle spela violin under mitt sovrumsfönster nätterna igenom. Recitera egenhändigt skriven poesi tills jag somnade av utmattning. Springa före mig och strö rosenblad på min livsstig. Kyssa marken jag beträtt. Massera mina fötter med lavendelolja timmar i sträck.