Längst ut på Aspanäset i sjön Sommens östra del ligger Aspanäsegendom. Från den gulfärgade mangårdsbyggnaden sluttar gräsmattan etthundratal meter ner mot sjön.
En plats att ta till sitt hjärta särskilt när solen skiner och Landsnäs på andra sidan viken bildar en mörkgrön fond.
Från denna vackra men ensligt belägna gård har Rune Johansson, 78,Skänninge, många goda minnen som sommarboende från 1950- och 60-talen.Dessförinnan var hans farfar Johan Leonard Pettersson arrendator framtill 1925.
Hur kom gården ånyo i släktens besittning? Jo, på 1950-talet stod gården öde och bolaget hade endast några betesdjur där ute.
-- År 1959 läste min far om gårdens historia i tidningen. Han tyckteatt det var bedrövligt att det vackra huset förföll. Han tog kontaktmed Boxholms AB och ville hyra huset som sommarställe åt familjen. Ibörjan gjorde bolagets ledning nästan spe åt hans förfrågan men tillslut kom vi överens om en symbolisk hyra, 50 kronor om året, men dåfick vi svara för allt underhåll och reparationer. Man kan säga att viräddade huset från förfall.
Den sista biten till Aspanäs är en färd över höga berg och djupadalar. Kan Östergötland vara så kuperat? Rune och hans syskon löste densista delen av transporten på sitt eget sätt. De hade en båt liggandevid Landsnäs och det tog bara tio minuter innan de var framme påAspanäs.
Rune berättar att under hans farfars tid som arrendator (avslutades1925) var vägarna så gott som ofarbara ute på udden. Av det skäletkallades den för Pinudden
-- Alla transporter måste gå sjövägen. Den naturligaförsäljnings-platsen för lantbrukarna var Tranås. Den tre mil långaresan gjordes med Sommaskepp.
-- Ibland var det svårt att bli av med smöret i Tranås och då gick resan till Eksjö.
Utsikten över sjön är hänförande denna soliga septemberdag. Tillvänster syns Malexanders kyrka som en sockerbit på högkant i solen ochvatten-ytan är blank som en spegel.
-- Vi hade en grusgård och min pappa var väldigt noga medkrattningen varje lördag, säger Rune när vi kliver in på gården. Destora lönnarna känner jag igen liksom fruktträden. Vi hade mångahärliga sammankomster här tillsammans med släkt och vänner. På höstenplockade vi massvis med kantareller.
-- Sentimental? Nja, var sak har sin tid, men Aspanäs har för alltid en plats i mitt hjärta.
På vänster sida tronar höga tallar. Det var prima åkerjord när Runeflyttade dit som sommargäst 1959. Det gamla svinhuset längst ner vidstranden är numera ombyggt till sommarstuga och hyrs ut veckovis tillfrämst tyska och holländska turister.
-- På vår tid använde vi det som utrymme för båtarnas vinterförvaring.
Allteftersom huset rustades upp ökade hyran successivt för att ibörjan av 1970-talet vara 1 000 kronor om året. Rune säger att hangnuggade sig i ögonen när han såg fastighetsannonsen och dess prislapppå fyra miljoner kronor, men husets standard i dag kan självfallet intejämföras med det hur det såg ut 1971.
Boxholms AB sade upp hyreskontraktet på ett minst sagtokonventionellt sätt. En lapp låg på köksbordet när familjen kom ut somvanligt en helg med meddelandet att kontraktet var uppsagt.
-- Jag vet inte den exakta orsaken men det var väl någon högretjänsteman på bruket som blivit förtjust i läget. Vi tog aldrig någonstrid om kontraktet.
Aspanäs var sedan uthyrt till ett konsultföretag i Linköping och Boxholms Skogar sålde fastigheten 1987.
Rune konstaterar att under förra seklet var det många småbrukare ochskogsarbetare som slet hårt för sin utkomst i Sommenbygden. I dag ärdet glesare mellan husen och de som finns kvar används mest förrekreation och sommarboende.