Färger blandas vilt. Väggar, skåp och dörrar täcks av vykort, posters, bonader och målningar. En halvtom hink hembryggt vin delar bord med gamla kläder, musikinstrument och en bortglömd fjärrkontroll.
Lika brokiga är studenterna. Anna Kihlgren Älmquist har bott här längst men det säger inte mycket. Bara tre terminer, ett och ett halvt år, har gått sedan hon flyttade in. Platsen hittade hon via en annons på internet. Nu är det hennes namn som står på hyreskontraktet.
På samma sätt hittade övriga studenter hit. Diego Núñes Pérez från Spanien flyttade in i november.
- Jag såg en annons på nätet där de ville ha en inneboende som inte öste ketchup på pastan, säger han på engelska med kraftig accent. Det fick mig att tro att stället var fullt av italienare men här fanns bara en.
Italienaren i fråga är Gabriele Fanelli. Någon ketchup-noja visar han inte och han kommer utmärkt överens med Diego. Gabriele flyttade in i september.
- Jag svarade på en internetannons och de adopterade mig, skrattar han.
Gabriele är från Rom och Diego från Galizien i nordvästra Spanien. De förstår varand-ras dialekter.
- Så vi kan tala fritt när vi ska snacka skit bakom ryggen på Anna och Anders, säger Gabriele.
- När vi ska snacka skit om dem pratar vi svenska, skrattar Anna.
Frånvarande Anders inräknad bor det fyra personer i fyrarummaren på Rydsvägen och just nu har skaran utökats med tre gäster.
- Vanligtvis är vi fler, säger Gabriele. Det finns alltid någon att träffa när man vaknar.
Hittills har hyresvärden inte klagat.
- Men när de läser artikeln börjar de kanske ställa frågor, ler Diego.
Människorna är det bästa med att dela lägenhet.
- Det finns alltid folk att dela ett gott skratt eller en diskussion med, säger Anna. Eller en fest.
- Vi hade en bra fest för två nätter sedan, flikar Diego in. Det var olika folk och atmosfär i varje rum.
- Hos Anders satt alla och pratade. I Diegos rum var det gitarrer och sång, fortsätter Anna.
- Tur att grannarna inte klagar.
- Ja, vi har fantastiska grannar.
- Här känns det som hemma, säger Marta Cadenas Sebastián från Spanien som besöker Diego.
Gabriele håller med.
- Alla mina kompisar som bor i korridorsrum är avundsjuka på hur bra vi har det.
Men finns det inget dåligt med att bo så trångt?
- Nej, säger Gabriele, jag kan inte komma på något.
- Allting är .., börjar Diego.
- ... perfekt, avslutar Gabriele.
Anna nickar energiskt. De ser alla nästan oförstående ut. Att komma på tanken att det kunde vara dåligt här.
- Vi delar på allt, till och med smutsen, säger Diego. Vi grälar aldrig.
- Alla uppför sig väl, hävdar Anna. Vi respekterar varandra både socialt och när man vill vara själv. Och är det något som är fel säger vi genast till så vi inte går och retar upp oss.
- Kanske fungerar det för att vi är samma sorts människor, tror Gabriele.
- Och att vi inte kommer direkt från mamma och pappa utan har hunnit bli vuxna, säger Anna.
I dammet på kökslampan har någon ritat en blomma med fingret. En mopp står bortglömd i hörnet.
- En gång i tiden hade vi ett städschema, säger Diego.
- Det fungerade riktigt bra, lägger Anna till.
- I en månad.
- Ja, när Diego flyttade in slutade det fungera, retas Anna. Nej, det var i november, mycket att göra och många tentor.
Men lugnet är på väg att ta slut. Den förste juli ska lägenheten vara tömd. Gabriele och Anders ska hem, till Rom respektive Mjölby. Anna ska sommarjobba i London och sedan till Umeå och fortsatta studier.
Diego ska ta sig hem till Spanien. På cykel.
- Det började som ett skämt med en vän på bussen från Tyskland. Men när vi kommit fram till Linköping hade skämtet blivit allvar.
De ska upp till Stockholm och färjan över till Estland. Sedan blir det cykel och camping resten av vägen.
- 80 kilometer om dagen ska vi klara. Då bör jag vara hemma på 60 dagar, tror Diego.
Fyran i Ryd lämnar de bakom sig, inte vännerna.
Kommer de verkligen hålla kontakten?
- Oh, yeah, säger de i munnen på varandra.