Men det var förstås ingen som visste att det låg en järnåldersgrav precis där, på landet utanför Sturefors. I så fall hade de aldrig fått bygglov. Det var i och med att paret upptäckte en stensträng från 1 000-talet som allt kontrollerades och uppdagades. Och då var huset redan på plats.
För Laila och Sven (två människor vid sina sinnens fulla bruk, om ni frågar mig) blev det en inteckning för att de inte höll på att bli skvatt galna. För nog har det hänt konstigheter i det här huset som döpts till det väna, ospökliga "Solbacken".
Egentligen är Corren på besök för att göra ett reportage om Solbackens överdådiga trädgård, men när Laila i en bisats nämner spökandet kan vi inte släppa tråden.
Vissa sägs vara mottagliga för övernaturliga fenomen, andra inte. Många är de människor som avfärdats som galna när de berättat för omgivningen om "känningar". Sven och Laila har aldrig upplevt klärvoajans innan de flyttade till Solbacken.
Men här har katten otaliga gånger spärrat upp sig på katters vis utan synbar anledning. Gungstolen har satt igång att gunga trots stängda fönster och huskatten utomhus. Verktygen till öppna spisen har plötsligt börjat skramla.
- I många år arbetade jag natt på US. Väl hemma på morgonen och med huset tömt på folk var det dags att sova, berättar Laila. Då hörde jag tydligt hur groventrédörren, som var låst, öppnades (alltid groventrén!), jag hörde steg över golvet och ropade "hallå, vem är det?", men fick inget svar. Därför gick jag upp, bara för att finna ett helt tomt hus. Väl i sängen igen hörde jag kylskåpsdörren öppnas.
Första gången infann sig en krypande känsla, men i takt med att ljuden fortsatte och inget hände, lugnade hon sig.
- Snarare var jag lite irriterad över att de inte kunde låta mig sova när jag så väl behövde det, skrattar Laila.
Laila sa inget till resten av familjen, men när senare både maken Sven, deras ene son och parets båda mödrar vittnade om märkliga saker när de varit ensamma i huset, berättade hon om sina upplevelser. Deras andra son har dock aldrig märkt något konstigt.
Spökerierna förblev en familjeangelägenhet som man inte pratade vitt och brett om. Man vet ju hur folk kan reagera, och stämpla en som stolle ... Sven tar över:
- Ända tills grannen en dag sa: "Flera gånger har jag hört mycket tydliga steg i grusgången och varit säker på att det var du som kom, Sven, men det är alltid tomt. Är det inte lite märkligt?"
Så kom det sig att alla berättade för varandra om sina upplevelser och då stod det utom allt rimligt tvivel att NÅGOT annorlunda verkligen äger rum här kring Solbacken. Svens största spökupplevelse får sommarvärmen att avta något, trots att han är alldeles lugn när han berättar.
- Jag satt och tittade på tv i godan ro. Jag kände, snarare än såg, att något befann sig i ögonvrån. Jag vände blixtsnabbt på huvudet och fick se en liten grå gubbe med ett slags kåpa över huvudet. Han var inte mer än en meter hög. Det hela varade i några få sekunder och han befann sig inte mer än två meter ifrån mig. När jag tittade på honom upplöstes han sakta och var borta.
Sven har också upplevt iskalla vinddrag genom sovrummet trots att inget fönster stått öppet, hört hasande steg och dörrar som öppnas och stängs trots att han varit ensam hemma.
Men Laila och Sven drar inga stora växlar av det hela. När de åminner sig alla konstigheter är det snarare som om de sitter och minns anekdoter från när barnen var små.
- Minns du Sven, säger Laila, när vi varit över hos grannen hela kvällen och kom hem och fann varenda lampa i huset lysande?
- Ja, skrattar Sven, det var som om någon ville komma och kolla till oss.
- Precis, svarar Laila. Men det gör inget alls. "Vad-det-nu-är" tycks det aldrig ha varit ute efter något ont, utan mest velat göra sig påminda. Nu har vi förmodligen accepterats eftersom konstigheterna glesat ut med åren. Jag är trygg i huset. Här finns inget att vara rädd eller orolig för.
Och så över till något helt annat, som det brukar heta i nyhetssändningarna. Det var ju trädgården vi skulle berätta om.
När Sven och Laila kom hit var det tänkt att tomten bredvid också skulle bebyggas. Men paret köpte även den biten och så kom det sig att de stod där med en trädgård på över 4 000 kvadratmeter. Och till det 180 kvadratmeter hus. Egentligen är det alldeles för stort nu när båda sönerna är utflugna.
- Men vi trivs ju så fantastiskt. Vi stannar så länge vi orkar.
Både potatis- och jordgubbslandet är numera igenlagt, men Sven och Laila har ändå skaffat sig arbete så det räcker och blir över.
De köper i princip ingenting till trädgården. Det är den där BB-verksamheten i växthuset, att dra upp plantor från frön, som är det allra roligaste. Pelargoner, tomater, stockrosor, tagetes, honungsmelon, cypress - allt kommer från frön som legat till sig på hushållspapper och sedan vårdats ömt i växthusets livgivande värme.
Lailas favoritplats är den vildvuxna slänten om vårarna när skilla, vitsippa, blåsippa, gullviva och liljekonvalj fyller marken. Hon har planterat in mängder med vilda växter så på Solbacken kan man också njuta av tjärblomster, mandelblom, backsippa och storblåklocka.
Sven är förtjust i rhododendronbusken som kom som liten bäbis men nu är stor och praktfull. Då och då lägger han ner en gren mot marken, skyfflar över jord så att den rotar sig och får därigenom moderbusken att föröka sig på plats.
Extra spännande
Ibland blir påtandet extra spännande, som den gången de hittade en stenåldersyxa. För väldigt länge sedan gick havet in här. På flera platser finns lämningar och Sven och Laila påminns ständigt om att de minsann inte är de första som bearbetar den sandiga marken.
Jorden hämtas från komposten, där squashen trivs fint. Förutom ett gigantiskt trädgårdsland finns också en örtagård där dofter av dragon och citronmeliss slår emot oss. Och till detta mängder av perenner, barrträd, buskar och träd.
Allt rymms i jordkällaren
Skördarna blir stora och allt ryms i jordkällaren som kom som en helgjuten kasun från Mora och sedan fick en singelbädd, jord och stora stenar över sig.
Som ni förstår finns här hur mycket arbete som helst. Sven och Laila tar det i den takt de har lust. Man måste hinna njuta också. Och resa! Förra året hälsade de på sitt 11-åriga fadderbarn i Zambia och Laila kan inte hålla tårarna tillbaka när den mäktiga känslan ska beskrivas.
- Den oerhörda fattigdomen, men också livsglädjen och värmen de visade oss. Det var en fantastisk, oförglömlig, upplevelse. Och tänk att få se Victoriafallet ...
Och snart bär det iväg igen. I oktober ska de resa på en temaresa i Taubes fotspår med stopp i Chile, Argentina och Brasilien. Ni hör. Här är två som njuter av sitt pensionärsliv i fulla drag. Mycket arbete, men också tid att njuta av skönheten och lugnet. För det finns det gott om här.
Gastarna till trots.