Och vad får halmtakstäckaren att gå så långt som att odla sin egen halm först för att få ett riktigt historiskt resultat?
Någonting speciellt måste det vara som driver dessa envisa hantverkare att fortsätta med sina historiska hantverk.
Industrialiseringen, datoriseringen och globaliseringen har nästan tagit död på många av våra gamla historiska hantverk. Men bara nästan. För ännu några år in på 2000-talet finns slitvargar kvar runt om i landet som ägnar sig åt hantverk som det krasst uttryckt inte längre finns något faktiskt behov av i vårt land i dag.
Vi kan ju tillverka tegel maskinellt, vi behöver inte längre dreja krukor med händerna och inte heller använda halm på våra hustak. Behovet av våra gamla hantverk verkar ligga på ett annat plan.
-- I dag, efter att IT-bubblan spruckit, tror jag att det finns en reaktion i samhället mot allt det som är bara nytt och teknologiskt. Många söker efter något som är mer beständigt och som man kan ta på, säger frilansjournalisten Samuel Karlsson som skrivit boken Historiska hantverk (Byggförlaget).
-- Människor har alltid jobbat med händerna och det finns en viss känsla i det handgjorda som inte går att efterapa på annat sätt.
Samuel Karlsson är själv ett bevis på längtan efter handens verk. Med en bakgrund som skribent i olika IT- och datortidskrifter, samt en tid på den kortlivade tidningen DNE (Den Nya Ekonomin) just innan bubblan sprack började han själv intressera sig för och skriva om gamla hantverk.
Boken är som en reportageresa genom Sverige med besök hos dem som inte givit upp sina hantverkstraditioner trots allt. Till en början gick boken också under arbetsnamnet De envisa, men Samuel Karlsson är noga med att betona att den inte är någon slags dödsruna över utdöende hantverk. Tvärtom ökar intresset för gammalt handslaget tegel, gamla tapeter och kakelugnar igen.
-- För några år sedan monterade kakelugnsmakare Christer Johansson ner en gammal kakelugn i gamla stan i Stockholm. Inne i ugnen hittade han en glasburk med ett brev i. Brevet var daterat 1967 och undertecknat av någon som kallade sig Stockholms sista kakelugnsmakare. Så var det på 60-talet, kakelugnar kastades ut och hantverket var utdöende, men i dag tror jag knappast att man låter montera ner en gammal kakelugn om man har en hemma, säger Samuel Karlsson.
Många av reportagen är små solskenshistorier om hantverk som räddades just innan de var på väg att dö ut. Som den om Wallåkra stenkärlsfabrik i Skåne. Fabriken tillverkar handdrejat och saltglaserat stengods av lera uppgrävd intill den gamla fabriken.
När Åsa Ormell kom till fabriken i slutet på 80-talet hade inga drejskivor snurrat och ingen eld brunnit i ugnen på två år och fabriken var i ett ganska dåligt skick. Krukmakarhantverket som sådant kan man knappast kalla utrotningshotat, men det är ändå roligt att eldsjälar som Åsa Ormell väljer att föra traditionen vidare och i dag tillverkar saltglaserat stengods på samma plats och på i stort sett exakt samma sätt (numera drivs drejskivorna elektriskt) som man gjort där sedan 1864.
Horns tegelbruk i Västergötland är det enda kvarvarande tegelbruk där det fortfarande tillverkas handslaget tegel i Sverige. Även här grävs lera upp ur marken i närheten, bearbetas och slås i formar för hand.
Ingemar Lorentzon är 69 år och fjärde generationen på bruket. Men det är ingen sorglig historia han har att berätta. För trots att det på 60-talet fanns 15 tegelbruk i drift i länet som nu försvunnit, har det blivit en ny statusvara med handslaget tegel.
Och förmodligen har de 20 hantverkarna i boken detta enda gemensamt: En betydligt ljusare framtid än någon av dem kunnat tro för bara ett tiotal år sedan.
Historiska hantverk lever än