Sunnebo Norrgård står det på grinden och längst framme vid huset, ute på altanen, sitter en hel hög med människor och väntar på något gott. Marianne Polder har en så god granne att han bara måste uppmärksammas. Han heter Bengt Hemmingsson och bor nästgårds, rakt upp över skogsdungen, säger han och pekar med handen.
Marianne bor med sina fyra barn, Anne-Jet, Tommy, Margje och Erik. Hemma i Holland, för därifrån kommer hela familjen, bor sonen Bas. Bengt och Helene Hemmingsson har kommit över med Eric, Maria och Martin. Emma var denna dag på jobbet.
Först och främst; Bengt är värd sin tårtbit ute i det ljumma solgasset. Han ställer upp och hjälper till med allt möjligt, säger Marianne.
-- Han kan inte säga nej om man ber honom, därför frågar jag bara när det verkligen behövs.
Bengt jobbar på nätterna, han kör ut Corren runt om i Åtvidabergstrakten, och har lite extra dagtid över. Ved är han till exempel en hejare på att klyva och köra hem till familjen Polders stora hus, som kräver mycket ved för att hålla värmen uppe. Sist det skulle klyvas hjälpte Bengts son Martin till liksom Mariannes Erik.
-- Vi högg så yxan gick sönder, säger han.
Hästgödsel är Bengt också bra på att ta hand om. Både Polders och Hemmingssons har hästar som ska skötas och när Marianne och barnen för en tid sedan besökte Holland ställde Bengt upp och skötte Norrgårdens hästar, hund och katt.
Det är nu sex år sedan som familjen Polder lämnade Holland för att flytta till svenska Sunnebo. De hade flera somrar semestrat i trakten, hyrt hus och campat.
-- Det är för mycket folk i Holland, säger Marianne. Hela landet är som en storstad. Trängsel och bilar och köer. Så kom vi på att vi kunde ju faktiskt bo och leva där vi ville. Vi hittade det här huset och flyttade.
Inte en dag har de ångrat sig. Lugnet, naturen, att kunna få vara ensam, inga bilköer, kunna höra fågelsång, inga motorvägar på många mils håll. Fördelarna rabblas upp i rask följd.
Bara Tommy kan tänka sig att flytta tillbaka. I Holland finns det till exempel mer fotboll.
Det är endast hos Marianne som man ännu kan höra en brytning i språket. Det tog ett halvår för barnen att lära sig svenska. Marianne följde med till skolan och tolkade från holländska till engelska. Allihop undervisades också i svenska. Men Marianne hoppade av och började jobba inom hemtjänsten. Då lärde hon sig det nya språket mycket fortare.
Hemma hade de bestämt att så länge de inte behärs-kade svenskan så skulle det nya språket talas vid den gemensamma middagen. Först när de lärt sig svenska fick de börja prata holländska med varandra.
Norrgården är ett hus på 238 kvadratmeter. Det börjar kännas lite väl stort och Marianne skulle vilja hitta ett mindre. Men helst i närheten bland folk som hon känner. Det är lite mer personligt att bo på landet och avstånden in till jobb och affärer är absolut ingenting, tycker hon. Visserligen är det ett pusslande med tider och aktiviteter och träningar och bilkörning, men även här hjälper Polders och Hemmingssons varandra.
Och ingen av dem, inte ens något av alla barn och det finns både tonåringar och vuxna i mängden, har någon längtan till brusande städer.