Mejlmeddelandet handlar om ett spännande hus som är till salu. Dethar rubriken "Faktiskt riktigt juste barre" och är skickat av en djuptarkitekturintresserad vän, faktiskt så inbiten att han -- underavsevärda vedermödor -- själv gett sig in i byggbranschen. Det var hantvungen till. Förutom djupt intresserad är han nämligen också mycketkritisk, så till slut kunde han helt enkelt inte bara stå vid sidan omoch se det ena fantasilösa,visionsbefriade, för att inte säga rentidiotiska fuskbygget efter det andra smällas upp av mer eller (oftast)mindre nogräknade byggherrar.
"Lite publikfriande kanske, men det skulle jag kunna svälja om jaghade stålarna ..." börjar mejlet. "Och så slipper man ju bygga själv(eller, oops, vad säger jag ...:-) Kolla alla 20 bilderna".
Av detta mejl drar jag slutsatsen att min djupt arkitekturdrabbadevän snabbt börjar bli luttrad av sin nya bransch. Men också att tricketfunkar.
När jag kollar igenom de 20 bilderna känns nämligen denarkitektritade nya kåken med sjötomt på en ö strax utanför Stockholm(begärt pris 6 500 000 kronor) väldigt bekant. Jag hämtar denprestigefulla inredningstidningens senaste nummer, och mycket riktigt,där ståtar den ju, över ett stort antal glansiga sidor är samma hemutförligt presenterat.
Som av en händelse. Eller, såklart inte.
Det är en noggrant uttänkt strategi som syns praktiserad alltoftare. Du bygger nytt på spekulation eller blir sugen på att sälja istörsta allmänhet -- locka den prestigestinna inredningstidningen attstajla upp ditt hem och vika ut det över x antal klatschigtdesignporriga sidor med noggrant avvägd tajming och -- javisst! -- nuhar du bevisligen ett hem som är så eftertraktat att det är publiceratoch det använder du snabbt och plötsligt skenar värdet.
Inredningstidningen borde ta provision. Får den det rent av?
Fenomenet "home staging" är en del av samma trend. Det kom som fråningenstans (eller USA för att vara mer exakt) och har plötsligt, på ettår, blivit norm. Att döma av mängden till salu-annonser där objektenser lika genomarbetade ut som de mest förföriska inredningsreportage dukan tänka dig, så verkar ingen numera sälja sitt hus eller sin lägenhetutan att anlita en "home staging-inredare", vars jobb är att piffa tilloch preparera hem inför en försäljning: de virvlar in och snyggar uppoch gallrar ut och tänder ljus och ställer fram ett designat keramikfatfrukt och iscensätter bilden av det perfekta hemmet.
Resultatet blir komiskt. Hundratals hem -- identiska. Högblanka,ljusa, minimalt möblerade för den rätta luftigt spatiösa känslan, ettpar korslagda papayor. Ingen vågar ta risken att vara personlig. Detkan man tydligen bara förlora på. Och det verkar ju funka på marknaden:priserna rusar mot nya rekord, till och med min vanligtvis så kritiskearkitekturvän blir attraherad.
Men det är på bekostnad av det personliga uttrycket. För några år sen dog en gammal man jag kände som bott ensam i många år.
Hans släkt ondgjorde sig över hur originell han var och över vilketmödosamt och helt igenom oglamouröst jobb det nu blev att ta reda påallt han lämnat efter sig, hur ingrott hans hem var, hur mycketkonstiga prylar han samlat på sig på resor och auktioner och i annanvandel (du vet, smala gångar mellan tunga möbler och travar avuppslagsverk och sparade tidningar av alla de slag, den typen av sägeni alla fall).
Om du frågar mig så var han kung, Efraim. Ren och skär respekt.
Efraim skulle ha garvat läppen av sig om han hört talas om "homestaging", för Efraim bangade aldrig för att vara personlig. Det var enobändigt egensinnig man som inte möblerade sitt hem (eller lät nånannan göra det) i syfte att visa upp det för andra, utan för att haskulle leva där, och då ville han såklart ha det på sitt sätt, måhändaoglammigt och kufigt.
Det är vad det handlar om. I hem, inredning, design, arkitektur:Aldrig blir det så intetsägande som när du agerar utifrån vad du trorandra vill ha.
Aldrig blir det så fascinerande som när du trampar upp dina egna gångar och ger blanka fan i korslagd frukt.