Vissa av barnens frågor har inga självklara svar. "När vet man att man har hittat rätt. Ja, rätt partner alltså?"
-- Oj. Frågan är om man nånsin kan vara säker på det. Människorförändras, vet du. Man kan utvecklas åt olika håll och glida isär. Menrisken för det är nog mindre ju äldre man blir. Och sen tror jag atthumor är väldigt viktigt. Skrattar man ofta och åt samma saker är detlättare att klara av vardagsbekymren. Mer handfast: om ens partnerockså är ens bästa vän och den man självklart skulle ta med sig till enöde ö -- ja, då är man nog på rätt spår.
"Är du lycklig, mamma? Jag menar, det blir väldigt ensamt påvardagarna när vi bor hos pappa varannan vecka. Du älskar ju när husetär fullt av folk."
-- Jag bor ensam varannan vecka, men jag är inteensam. Det är skillnad. Man kan känna sig ensam även om man delar hemoch liv med någon. Hur konstigt det än kan låta. Vill jag ha sällskapnär ni inte är här så kan jag ordna det. Men den ensamhet som man självväljer är väldigt, väldigt skön. Och faktiskt blir jag trygg avvetskapen om att jag trivs och är trygg med bara mitt eget sällskapemellanåt.
Vad barnet menade var förstås om jag är nöjd med tillvaron, på detstora hela, och därför svarade jag sanningsenligt "ja, jag är mycketnöjd med livet".
Men lycka, det är ju något helt annat det. Lycka är inget tillstånd.Intensiva lyckokänslor är sekundsnabba och drabbar en när man är heltoförberedd och minst anar det.
Som för några veckor sedan. En vanlig vardag. Jag satt påförstukvisttrappan och gjorde nåt så trivialt som målade tånaglarna.Drack en kopp kaffe. Helggubben ringde och vi småpratade och längtadeen stund. Sen la vi på. Det har sina fördelar med distansförhållanden.Man har gott om tid för sig själv -- samtidigt blir tiden tillsammansexklusiv. Det är en härlig kombination.
Solen var på väg ner bakom trädtopparna. Luften myllrade av insekteroch syrsorna gjorde allt för att överrösta varandra. Min nya granneåkte förbi och vinkade. På förstukvistsoffan låg alla tre katter ochhalvslumrade. Två av dem spann. Bara så där.
Och då, plötsligt och utan förvarning, kände jag en intensivlyckokänsla. Över livet, över just den stunden, över ... jag vet interiktigt vad. Ögonen tårades lite.
Några sekunder senare var det över. Jag mådde toppen, men den där magiska känslan i magen var borta.
Vad märkliga vi människor är. Ibland är det ingen hejd på gnölandet,och på vad vi tror oss behöva i form av prylar eller upplevelser föratt bli tillfredsställda.
Och ibland räcker det med just ingenting.