Almroths Åkeri i Norrköping sysslar i huvudsak med flytttransporter. 2006 arbetade Nisse bara halva året (på grund av en arbetsskada) men hann ändå med sex utlandsresor i sitt rullande hem, en Volvo 420 som tar 13 ton. Skön sommarvärme i Nice, 35 minus vid Barents hav. Ett 70-tal utlandsresor har det blivit under hans 33 år som rullande flyttkarl.
Hustrun hemma i Vikbolandet hurrar väl inte direkt över de många utlandsresorna som maken drar iväg på, men själv stortrivs han.
-- Varför? Tja, det kan man undra. Jobbet känns mer som ett helt projekt när man åker på utlandet. Jag åker iväg med en last och kommer tillbaka med något helt annat. Som nu, jag hämtade möbler i Helsingborg, lossade dem i Nürnberg och har band till lastpallar med mig tillbaka. De ska till Stockholm.
Bästa tidsfördrivet i hytten är stereon. Han laddar cd-växlaren med sex skivor, krämar på baslådan som han själv bekostat. Och bara njuter. Av irländska pubsånger samt 60- och 70-talsmusik. Sådant som den 17-årige sonen därhemma helst vill slippa, kan man förmoda.
Att vara långtradarchaffis är ensamt, men Nisse trivs med sitt eget sällskap.
-- När jag är ledig är jag social, när jag arbetar är jag ensam. Det är två olika liv och jag trivs med bägge.
Att gå -- eller snarare krypa -- husesyn i Volvon går snabbt. Här finns två säten, en säng, en kyl, en rejäl väska cd-skivor och kaffebryggare i en utvändig lucka.
På dagen äter han ett mål lagad mat, frukost och kvällsmat intas i det "egna" köket. Blåbärssoppa, mackor och pålägg är standard.
Om du fick bygga ut med ett rum, vad skulle du vilja ha då? En bastu, kanske?
-- Nej! Men en meter hytt till, bakåt, vore trevligt. Då skulle det få plats ett litet bord bredvid sängen.
Inga vidlyftiga drömmar här inte. Trots att Nisses kärra långt ifrån tillhör långtradarvärstingarna är han nöjd. Där finns det han behöver. Men visst, ståhöjd i hemmet vore ju inte helt fel ...
Boendet kräver logistiskt sinnelag. Det är ett evigt flyttande av väskor mellan passagerarsätet, golvet och sängen. Som att bo i en båt.
-- Man håller sig vig av att bo i kappsäck, flinar Nisse medan han kravlar omkring där inne.
En annan bra egenskap för en långåkare är att ha lätt för att sova. När lastbilen står still vill säga.
-- Jag sover utmärkt var jag än befinner mig. Jag tar ofta en "powernap" på tio minuter i sängen mitt på dagen. Det är suveränt.
Många åkare lever ohälsosamt. Sitter still i timmar och intar sedan falukorv och stekt potatis på en vägkrog ... Men eftersom Nisse jobbar med flyttningar håller han sig i trim. I Nürnberg fick hans lossningshjälp förhinder, så han fick ensam kånka möbler upp till tredje våningen i ett hus utan hiss.
-- Jag tror det blev 33 vändor, säger han medan dasslocksnävarna slevar in strömming, potatismos och lingon. Men trött, nä, det blev jag faktiskt inte. Det var snarare rofyllt att gå där fram och tillbaka.
Den som är van att hugga i och jobba hårt med kroppen drar, trots lång erfarenhet, på sig en och annan blessyr. En gång fick han ett kassaskåp över sig med bäckenbensfrakturer som följd. Nu senast slant han på lastbilens hala lift, landade med huvudet mot kanten på en marmorskiva och spräckte underkäken på bägge sidor. Det blev käkkirurgen på US, titanplattor, skruvar, en stålställning kring munnen och mat körd i mixern.
-- Hamburgare med stekt ägg var gott även i puréform!
Pianon och tunga bäddsoffor är värst att flytta. Plågsammaste uppdraget alla kategorier är vräkningar, när firman kör åt kronofogden.
-- Det kan vara så äckligt i vissa hem att man mår dåligt. I andra hem kan det vara så ordningssamt att det sätter griller i huvudet på en. "Varför gick det så illa för den som bodde här?". Om det finns leksaker i hemmet blir man extra känslomässigt berörd.
Jag får lift med Nisse från Östgötaporten tillbaka till Linköping. Vi gungar fram i behagliga 90 kilometer på E4:an. Motorn är spärrad och får inte köras fortare än så. Det passar Nisse utmärkt, han är ingen stressad typ. I Tyskland är maxhastigheten för stora fordon 80 kilometer och den gränsen håller han alltid. Det är bara att bestämma sig.
Vi vinkar hej då och åkare Berglund blir ensam i hytten igen. Som det ska vara. Enda sällskapet förutom musiken är GPS-kvinnans stundtals enerverande köranvisningsröst.
-- Ibland ger hon så korkade anvisningar att jag grälar med henne. Och det blir ju en form av sällskap det också...