Husvisning med 4-åring som guide

Vi knackar på i det mörkröda trähuset mitt i backen på Sundlingsvägen i Borensberg. Hösten har motat bort sommaren och vinden viner i gulgröna träd och häckar.

4-åriga Alma öppnar dörren.

- Hej! Kom in, jag gillar hästar och gymnastik och jag kan hoppa från den ena mattan till den andra. Och jag kan skriva mitt namn alldeles själv. När ska vi fika?

Det doftar gott från ugnen i köket. Anna och Gunnar Wik bjuder vetelängd och kaffe. Lillasyster Emma äter äpple. Alma får saft. Det största glaset.

- Får jag mest, fast jag nästan är minst? funderar hon.

Villa Björkvik byggdes för hela 93 år sedan. Förmodligen av en yrkesmilitär från trakten. Därefter har delar av huset hyrts ut i omgångar, bland annat till elever på urmakarskolan.

Familjen Wik flyttade in 2005. De ville komma närmare Annas jobb som gymnasielärare i Motala och lämnade därför lägenheten i Linköping bakom sig.

- Det var lätt att falla för huset, säger Anna. Vi lockades av charmen och kakelugnarna och av att huset är gammalt men ändå i så bra skick. Dessutom har området nästan lite Bullerby-känsla med små gator och mindre hus med trädgårdar.

Inredningsjobbet har bestått i att måla om väggarna i de flesta rum, att bygga om köket och att renovera badrummet på övervåningen. Allt för att skapa en "egen-känsla" i huset.

- Jag känner nog faktiskt ingen som är så lite intresserad av inredning som jag, säger Anna. Jag fick fundera på vilken som är vår stil. Praktiskt, ljust och tidlöst, kom jag fram till.

Ellen Keys Strand på Ombergs sydsluttning blev förebild. Anna hade varit på studiebesök och fastnade för en ljust blå färg på väggarna.

- Det fungerade uppenbarligen för nästan hundra år sedan och är fint än i dag. Då borde det funka hos oss också, resonerade hon.

Alltså blev väggarna i matsalen blå. Köket intill går i gräddvitt, med mörkgrått golv. Högt i tak och med höga vackra fönster. Slipade trägolv i alla andra rum.

Här kan inte vara svårt att trivas.

- Det är jättebra, förklarar Alma. Jag har massor att leka med. En spis, och Barbie. Och en grön racerbil med blixtar på som går jättejättesnabbt.

När vi är färdiga med matsal och vardagsrum (här finns faktiskt inget mera kul än spel och pussel nu) bestämmer hon att husvisningen ska fortsätta på övervåningen, i hennes rum. Vi går på rad uppför trappan i den ordning som Alma bestämmer.

Hon förklarar tålmodigt att hästen Oden som bor i rummet faktiskt inte är riktig. Alltså bajsar han inte särskilt ofta på golvet. Så det så.

- Och här i lådorna under sängen bor Barbie och Bratz. Jag brukar leka lite barn, och lite mamma och lite pappa och så.

Hon tappar intresset för guidandet när pappa Gunnar beskriver sitt projekt med att måla alla gråa dörrar och foder vita i hela huset. Inte ens fyra fantastiska kakelugnar är roligare än Bratz långa vackra hår. Emma försöker bita huvudet av en Ken-docka.

Vi fortsätter in i sovrummet.

Här bor Anna och Gunnar nära nog uppe bland trädkronorna. Från balkongen ser man långt neråt Sundlingsvägen och bort mot Motala ström bland gulgrönskan.

- Det här är husets finaste rum. Vi hade det inte till sovrum först, men det var ganska lätt att övertala Gunnar.

Väggarna går i ljust, ljust grönt. Vita detaljer och lila kuddar. Och kakelugnen i ett av hörnen kan göra vem som helst avundsjuk.

Alma och Anna lämnar husvisningen för att gå till dagis. Dockorna Jonna och Johanna ska få följa med, dagen till ära.

- Johanna är 16 år, säger Alma. Fast ibland är hon lika gammal som jag.

Utan den 4-åriga regissören traskar vi andra i oordning ned för två trappor till källaren.

Som om det inte räckte för mysfaktorn med fyra fungerande kakelugnar i huset finns här ett eget spa med bubbelbad.

Och i murstocken visar Gunnar dessutom på en inmurad vedeldad bakugn. Bra att ha om strömmen skulle försvinna. Eller om man blir akut sugen på hembakad pizza.

Klinkergolv och ohyvlat trä på väggarna ger lagom mycket källarkänsla.

Egentligen är det bara en sak som fattas i huset, resonerar Gunnar.

En bar i källaren. Med platt-tv och fotboll . . .