F
Eia Persson
Reporter
amiljens yngsta unge har dragit från föräldrahemmet. Kvar blev ett ekande rum.
I ärlighetens namn fanns det redan andra rum med ekoeffekt i huset efter att ettan hämtat sin soffa och tvåan sin säng, plus ytterligare grejer.
Vi går inte gärna in i de där tomma rummen utan väljer att dra av värmen och stänga dörrarna. Vi låtsas inte om att rummen finns. Det kommer väl en dag när vi måste gå dit in och ta ställning. Behöver vi dem eller inte?
Det är helt plötsligt mindre att städa, tvättmaskinen går sällan, ingen står i duschen i halvtimmar, telefonen är ibland tyst hela dagar. Vi lyfter vi på luren och kollar att den fungerar. Ingen ockuperar datorn.
Vi skyndar inte hem efter jobbet för att laga middag, vi tittar istället i kylskåpet och tar det som finns. Om det finns något. Annars kan vi ju till och med lyxa till det och köpa färdig mat.
Är det nu man ska börja spela golf? Eller göra kryssningar, använda pengarna (ja, de som skulle gått till mat och hiskeliga telefonräkningar) till dyra skönhetsbehandlingar, köpa sig två par höstskor istället för ett? Eller det är kanske nu man verkligen ska se till att ta det lugnt, njuta av friheten att kunna komma och gå som man vill. Slappa hela kvällen i soffan och totalvägra att vara det minsta flitig. Är det nu vi som vi två, som mest varit mamma och pappa, ska ha tid att göra roliga saker tillsammans?
För visst är det nya tider i antågande. "Vänta du", har förnumstiga vänner sagt. "Vänta, tills de flyttat, du kommer att tycka att det är hemskt."
Det är inte alls hemskt. Det är hur kul som helst. Jag är jätteglad över att ha barn som tagit sitt pick och pack (nå, de har lämnat ett antal kartonger kvar i förrådet), letat rätt på lediga studentrum, andrahandslägenheter och till och med, på senare år, egna bostadsrätter. Glad över att de satt värde på att skaffa sig egna liv.
Och vad vi gamlingar får vara med om mycket! Till exempel ett antal flyttar och en massa svordomar när vi bär jordens tyngsta bäddsoffa upp och ner i trånga trappor.
Men hemskt? Varför det? Det är självklart och utan pardon, ungar ska inte stanna hemma för länge. Det blir bara grinigt och tjatigt från alla håll. Vi blir alla så mycket trevligare mot varandra när vi sedan åter träffas. Med barn utspridda i Mellansverige blir det inte så ofta, men tack för lördagslunchen och grillkvällen i Stockholm och tack för utekvällen på Linnégatan i Göteborg (där sonens föräldrar definitivt var de äldsta vid den bardisken).
På somrarna strålar vi samman och efter en dag börjar vi bli mamma-barntjatiga mot varandra igen. Då gäller det att skärpa sig. Döttrarna och sonen är vuxna och ska behandlas som sådana. Och jag är mamma och vill behandlas som sådan, men kom ihåg, numera inte en ständigt betjänande mamma.