Sju soffor kräver plats och plats finns det gott om i det här huset, som ligger lite upphöjt med full utsikt över å och åpromenad i Linköping.
Det är ett av husen i en rad på fyra, byggda i slutet av 1960-talet av den i Linköping kände byggmästaren Erling Sandberg. Som nybyggda kostade de 370 000 kronor och lär ha varit lite svåra att sälja.
Ingrid själv var första gången i radhuset som middagsgäst. Hon blev genast förtjust när ytterdörren öppnades och hon såg rakt igenom hallen och det enorma vardagsrummet och ut mot Stångån.
När huset några år senare skulle säljas ringde ägaren och frågade om Ingrid och hennes sambo fortfarande var intresserade.
Så gick det till när huset bytte ägare 1983.
Det är tre våningar högt och hela 250 kvadratmeter stort. Möbler till alla rummen fanns från den tidigare bostaden, en villa också den i Linköping.
- Det enda vi köpte nytt var den här soffgruppen, säger Ingrid och slår sig ner i en av vardagsrummets tre soffgrupper.
Men några "nya" möbler finns det egentligen inte hemma hos Ingrid. Istället är många olika gamla tidsepoker representerade. Mycket kommer från Ingrids förste mans hem i Borkhult. Det stora matbordet med sina stolar till exempel, som tillverkades 1921 av en snickare från Linköping.
Ingrid älskar att gå på auktioner, numera mest för att titta men det händer att hon köper något ibland. Många av bostadens kristallampor är sådana auktionsfynd.
Huset känns verkligen enormt. Entréplan med klinkersgolv och värmeslingor var säkert inte vardagsmat 1969 när huset byggdes.
Strax efter entrén finns ett sällsynt ljust rum med en kupol för dagsljuset och därmed nästan medelhavsklimat. Det är ett riktigt blomsterrum med hibiskus av mastodontformat och apelsinträd som kan skryta med flera frukter.
Snyggt, men skörda apelsinerna? Knappast, de smakar inte så gott, säger Ingrid och grimaserar lätt.
En trappa upp finns fyra rum. Utanför ett av dem breder en stor takterras ut sig. Ingrid använder den inte längre men berättar att barnen i en av grannfamiljerna ibland brukar leka på sin terrass.
I arbetsrummet står mängder av familjebilder på ett bord. Ingrid har 28 syskonbarn, deras barn, sambons barn och barnbarn att hålla reda på. Det blir många fotografier.
På övervåningen finns också ett badrum lika stort som resten av huset. Det har två handfat och väggarna har fått ett kakel med en fantastisk grönblå nyans, ett kakel som återkommer i andra badrum.
- Men den dagen några nya tar över huset, kommer de säkert att riva ut alltihop.
Det är synd, enas vi om, det finns mycket som ger tidskaraktär åt ett sådant här hus. Inte minst det här kaklet.
Källarvåningen har en gillestuga. Men utan små källarfönster, furumöbler och skumraskmörker. I stället stora fönster ut mot ån, klinkersgolv och möbler från bland annat auktioner. I två hörn står spelbord.
- Jag brukade spela bridge förr, men det har jag slutat med, säger Ingrid.
Vi går tillbaka en trappa upp för att sätta på kaffe i köket. Vi faller för den väldigt speciella tapeten med mönster av ekollon. Likadana ekollon finns på gardintyget.
- Det där är en Sandersontapet, säger Ingrid, den satte förre ägaren upp på 1980-talet. Ja, den tycker jag också verkligen om.
250 kvadratmeter, två balkonger, utsikt mot ån, en takterras, ett blomsterrum, bastu.
M/S Kind glider förbi på väg ut på en förmiddagstur. Ingrid sitter på första parkett och njuter.
Gräsmattan nedanför är gemensam för alla husen, men plommonträdet på gaveln är bara Ingrids. Grenarna hänger tunga mot marken och trädet bjuder generöst på mängder av gula plommon. Ingrid är lika generös och vi åker därifrån med påsar, fyllda med frukt.