Det pratas mycket om skolan nu. Ungar som inte äter, mössa inomhus, brist på respekt för vuxna och varandra, tjattrande i mobiltelefoner under lektionstid. Inte sällan skallar föräldraropen: "Vad gör skolan? Var finns ansvarstagandet? Någon måste ställas till svars!" Men om våra ungar inte fått med sig åtminstone en smula hyfs hemifrån - hur ska då skolan kunna råda bot på allting? Vissa vuxna tycks tro att skolpersonal besitter mirakelförmågor à la Jesus.
Ibland undrar jag hur en enda normalt funtad människa vågar jobba med andras barn. Risken om man tar tag i armen på en oregerlig unge är ju att bli polisanmäld för misshandel. Eller för egenmäktigt förfarande om man beslagtar en mobil under lektionstid. Så hur sjutton vågar de?
Där jag växte upp på 1960-talet var barn alla vuxnas ansvar. Jag minns när grannfarbrorn Martti skällde ut mig så att helluggen blev till mittbena och när en annan granne, Brigitte, högg tag i min arm så att det sved rejält. Men ännu mer minns jag allt det goda dessa grannar gjorde för mig och resten av gatans ungskock.
Den vuxen som befann sig närmast en unge tröstade om knäet blödde, utfodrade om magen kurrade och agerade uppfostrare om stunden krävde. Det var inte mer med det.
Tänk dig det scenariot i dag. Huga. "Här ska ingen annan komma och domdera med min lilla prins/prinsessa". Att drista sig till något sådant skulle tas som en attack mot hela personens föräldraskap. Minerad mark.
Det finns en intressant paradox här. Å ena sidan ska du sköta dina egna ungar och skita i andras. Å andra sidan är det alltid någon annan som ska ställas till svars när din unge ballar ur. Parallellt med detta finns föräldrar som fullständigt har tappat greppet och abdikerat.
Jag tror på lärare som har tät och rak kommunikation med föräldrarna (hur ska jag annars veta hur mitt barn beter sig när jag inte är i närheten?). Det är inte helt lätt, och bygger på att vi alla inser att just min telning kanske inte i alla situationer är den oskuldsfulla ängel jag själv vill tro. Inser att det kanske inte alltid är alla andra barn som är dumma och mitt eget som är ett oskyldigt offer.
Lägg till konstruktiva föräldramöten där vi tillsammans med läraren drar upp riktlinjer för vad som ska tillåtas och inte i klassen. Kollektiv föräldramakt i all välmening. Många samtal med barnen. Men man måste förstås börja i lågstadiet, i högstadiet lär det vara kört. Jag är till och med så rigid att jag tycker det vore toppen med klassriktlinjer för veckopengsstorlek och kollektiv bannlysning av vissa tv-program. Så slapp man höra "... men alla andra får ju!"
Och så fler vuxna på rasterna, det verkar vara då de riktigt ruggiga sakerna händer. Kanske några mor- och farföräldrar till barnen kan tänka sig att spankulera omkring på skolgården? Småprata lite, eller bara finnas där.
Personalen inom omsorg och skola kan i bästa fall fostra barnen, uppfostra dem är det vi föräldrar - och förhoppningsvis andra vuxna i barnens närhet - som ska göra. Men varför kan vi inte stödja, hjälpa och peppa varandra mer?
Det finns ett uttryck som lyder "It takes a village to raise a child". Tänk om alla barn fick ha det så förspänt!