Av ren självbevarelsedrift vill jag instruera omvärlden: bjud mig inte på pizza det närmsta halvåret. I synnerhet inte kebabpizza. Ingen pizza över huvud taget förresten. Och ingen vanlig kebab heller.
Så kan det gå när man fått devisen "inget får förfaras" med sig via bröstmjölken. Allt är mammas fel! Hon är en mästare i att sno ihop läckra, roliga rätter av inga ingredienser alls utan bara lite rester här och lite rester där. Den efterkrigsfärdigheten har hon vidarebefordrat till mig och det skär i hjärtat när jag någon gång tvingas slänga mat. (Därför var jag en mer harmonisk människa när jag hade höns, då behövde aldrig något förfaras).
Helggubben är ännu värre, här ska minsann inget slängas förrän det möjligen fått egna ben att knalla ut ur kylskåpet på. Det har inget med snålhet att göra, det är mer av en djupt rotad egenhet, en filosofi. Nåja.
Vi hjälpte en kompis att flytta. Karlskrället hade fått för sig att lämna radhuset för att flytta in i en lägenhet tre trappor upp. Givetvis utan hiss. Vi var ett gäng som slet som galärslavar mellan nio och fyra. Efteråt vankades iskall bärs och kebabpizza i familjestorlek. Jag har aldrig sett en familjepizza tidigare, men de här var avpassade för en storätande tolvbarnsfamilj som inte sett käk sedan Sundsvall brann och med stockdragning som fritidssysselsättning.
En hel sådan pizza blev över, killen vi flyttat åt skulle iväg på 40-årspartaj i en annan stad och ville verkligen inte ha den. Ingen annan heller. Så hem åkte jag och Helggubben med en pizza som nätt och jämt rymdes i skuffen på bilen. Inget får ju förfaras.
Det var inte tal om att pizzan kunde härbärgeras i kylen. Den fick bo i Helggubbens inglasade uterum. En ardenner i egen box, liksom. Till vickning på lördagskvällen karvade vi varsin rejäl bit och värmde. Likadant gjorde vi till frukost på söndagen, till lunch, till middag och till vickning en gång till. Helggubben klämde in ett mellis också.
En pizza emellanåt är underbart. Men fem mål kebabpizza på raken, där ungefär går den från något underbart till förlamande paltkoma.
Vi var helt slut efter lördagens flytt, hade ont i varenda lem, så varför ge sig iväg till en affär, handla och laga mat när det bor en familjepizza i uterummet? Man är vad man äter. Snälla - säg att det inte är så!