Just nu vill jag vara läsare av Bostadsbilagan i stället för redaktör för den. Jag är så avundsjuk på er som kan vara med i vår tävling "Min skamvrå" här intill.
Jag skulle ge mig ut med kameran i min kåk och dokumentera skamvrå efter skamvrå ... Helst skulle man ju vilja ha hem alla fyra hantverkarna, men att vinna en är ju finfint det med.
Jag tänkte, som så många andra, utnyttja rot- avdraget till att fräscha upp mitt badrum. Det är inte en sekund för tidigt. Det gjordes 1975 och normala människor undrar säkert hur jag har stått ut med den gröna, mosaik- mönstrade plastmattan och väggarna med brunt färgstänksmönster sedan jag flyttade in för 13 år sedan.
Kultstatus, kanske någon retrofreak utbrister. Men detta 34-åriga badrum var verkligen inget att behålla. Dessutom byggdes huset 1929 så ett badrum från 1975 är ju fel i vilket fall som helst. Den spruckna våtrumstapeten hotade att leda till fuktskador. Under senare år har jag faktiskt haft en A4-plastmapp upptejpad över det mest kritiska området ovanför badkaret . . .
Men nej, jag har inte lidit nämnvärt. Jag har haft ett knep när det kommit nytt folk till huset. Släckt taklampan därinne och tänt massor av ljus. Finurligt nog var lysknappen väldigt tokigt placerad, inne i en hylla, så det fanns ingen risk att någon skulle råka hitta den och tända av "misstag".
Det kanske är ett vinnande koncept för hela mitt hem, förresten. Tusen värmeljus, urskruvade glödlampor - och gäster bara under det mörka vinterhalvåret.
Badrummet kommer att bli basic, inga flashigheter som takspottar och dånande bubbelbadkar. Vitt kakel, svart klinker och en duschhörna bakom glasbetong. Allt annat vore att kasta pärlor för svin. Jag insåg vilket simpelt fruntimmer jag är när jag stod i affären och skulle välja kakel och klinker. Kunde inte i detalj minnas ett enda badrum, en enda kakelplatta, jag sett hemma hos någon.
Min Vardagsgubbe Henke - förlåt, min snickare Henke - var med som moraliskt stöd. Som sagt, en flexibel och hygglig karl det där.
Jag valde snabbt det jag tyckte var finast. Bara för att upplysas om att det var det billigaste som fanns. Ibland blir man glad och stolt över sig själv. Och mitt gamla badrum, nej, det kommer inte att sörjas av någon.
Nu ska 34:an i himlen in.