Först bet jag sönder en kindtand och min tandläkare fixade min första krona. Inte brygga som jag skrev i nån krönika och därmed fick min tandläkares kollegor att undra om hon dumpat marknaden fullständigt. Men nu tillhör jag de medelålders tandskröpligas upplysta skara. En brygga får man inte för några 4 800 kronor. En brygga är en hela radda med konstgjorda gaddar, se. Och därmed mycket dyrare.
På nyårsafton slutade jag snusa. Det har jag gjort förr, och skrivit om det också, så dra nu inte alltför stora växlar på det. När jag ändå fixade kronan bad jag om lite extra putsning och nu är de riktigt snygga. Eller skitsnygga med mina gula mått mätt.
När jag satt där med käken uppspärrad som om det var en ordinär sportbåt som skulle sänkas på plats i munhålan fick jag se henne. Tandsköterskan! Hon hade en sådan där liten gnistrande sten i ena hörntanden och plötsligt insåg jag att det är precis vad min mun gått och väntat på. Frälsning i form av en liten låtsasdiamant efter alla dessa år med osexigt klegg på glid i munnen.
När jag lanserade idén för Helggubben så fnös han bara. En sten i en tand. Så jamsigt. Jag vet, jag låtsas ju vara en så väldigt tuff och rejäl kvinna, det kanske inte passar med en gnistrande tand då ...
Problemet med kroppsutsmyckningar är att de bara är balla så länge man är ganska ensam om dem. När vart och vartannat medelålders fruns har en svala på axeln, ett kinesiskt tecken i ryggslutet eller en Musse Pigg på ankeln, känns det inte lika kul.
Jag vill vara först, ju. Och det är här vi kommer till mitt inre tomrum, överläppen. Där finns massor av plats till ingen nytta numera. Som att ha ett jätterum därhemma som står alldeles outnttjat.
En innovativ kollega kom med det förlösande konceptet: små spotlights, av typen takspottar i miniformat, under överläppen. Lampor är jättehett nu, det har jag läst i mängder av inredningstidningar, inklusive Bostad.Förslagsvis väljer man lampor i olika kulörter så att discoljuset sveper över mina fina framtänder varje gång jag lite sexigt djuriskt drar upp överläppen. Sedan, när var och varannan människa hakat på lamptrenden, kan jag i mjugg montera bort mina egna.
De skulle kunna drivas med ett vanligt bilbatteri som jag bär på ryggen. Fast min tandläkare föreslog ett mind-re batteri i armhålan i stället. Som jag laddar genom att bara flaxa lite med överarmarna då och då.
Hon lovade att skissa på ett monteringsförslag till nästa årliga undersökning. Sen tar vi patent på hela rasket och blir stormrika. Maldiverna, here I come!