Jag är av naturen en lat och lättjefull person och Gud menade nogatt jag skulle bli en av soffkuddarna här intill eller möjligen ensmåplufsig, kastrerad bonnkatt. Jag tycker om att röra på mig så längejag inte blir svettig (dans och ridning undantaget), så allatranspirationsaktiviteter måste jag tvinga mig till. Det är sköntefteråt, visst. Men skönt mitt under 27:e armhävningen, nä, det därsnacket köper jag aldrig.
När jag köpte årskort på gymmet i höstas hade jag för mig att detvar vilka gympass jag deltog i som var nyckeln. Att hitta det roligaste.
Nu vet jag bättre. Det är inte vad passen går ut på utan vem somleder dem som är hemligheten när man ska lura en sån som jag att bli enblöt fläck.
Jag inbillar mig att instruktörsjobb på gym är eftertraktade.Tidigare har jag också trott att det måste vara en ganska enkel syssla.Vältränad, tydlighet, vissa grunder i pedagogik och entusiasm. Det skaväl räcka.
Nej. Inte om man ska få igång soffkuddar som jag. Nu kan man jutycka att den som betalt tusentals kronor för ett årskort borde haförmåga att ge järnet alldeles på egen hand. Det är ju för ens egenskull man går där. Men så enkelt är det inte.
Unga instruktörer som tror att (trendiga?) små porrfilms-tjut i sittheadset ska få igång mig tror fel. De får mig bara att känna miglöjlig. Instruktörer som skriker ett inövat "härligt!" var sjundesekund -- oavsett om alla halvsover bakom sina stepbrädor-- gör att jagsuckar av leda. Riktig entusiasm går inte att spela.
Så vad är soffkuddenyckeln då? Tyvärr något omöjligt att kopiera: äkta engagemang, humor och -- karisma.
För en smärre ersättning skulle jag kunna erbjuda mina tjänsterfaktiskt. Jag kan vara testtant på instruktörs-utbildningar och därmedbidra till ett ekonomiskt uppsving för stadens gym. Jag menar, det ärju vi medelålders tanter som har råd att betala dyra pengar för attträna, inte ungdomarna. Och ur ett instruktörsperspektiv borde smålatatanter vara en större utmaning än slimmade 22-åringar.
På min introduktionsvisning ska jag ha med mig sockerdrickan Mariafrån Mjölby och gaphalsen Niklas. Med dem vid rodret blir man inte baraen blöt fläck. Man blir riktigt glad också.