HEMLIKT
Om fler i Västvärlden vore som du skulle det innebära ett hot mot världsekonomin, säger Helggubben. Han menar att jag är för dålig på att konsumera och därmed inte bidrar till att de omhuldade hjulen snurrar. Det har han rätt i - att shoppa är min sämsta gren. Så makalöst tråkigt att hasa runt i affärer. Man blir påmind om hur dåligt uppdaterad man är på livsviktiga ting som mode, inredning, husgeråd och teknik. Det är svettigt och trångt och alla lockrop om vad som fattas i mitt liv gör mig totalt utmattad.
Av inredningstidningarnas ständiga uppmaningar "ut med det gamla - in med nytt!" blir jag bara provocerad. Vem tusan tror sig kunna komma och diktera hur jag ska ha det i mitt hem! Det ska ni skita i!
Så jag struntar i att handla.
Men så slår jag till en dag. Och när jag ändå är i farten handlar jag rejält. Glömmer aldrig en sommar för länge sedan då ungarna tjatade om en studsmatta och ideligen fick svaret "nej, jag har inte råd", vilket var sant. På ett sätt.
Men så gick diskmaskinen sönder och utan diskmaskin kan jag inte leva. In till stan for vi och döm om glinas förvåning när jag i bilen förkunnade att nu skulle vi köpa både en diskmaskin och en studsmatta. Ekonomin hade redan skurit ihop så vad spelade en studsmatta för roll i den allmänna konkursen?
De allmänna konkursernas tid är dock över. Jag är oerhört gammeldags och bara tanken på att låna pengar inger mig obehag. Så jag lägger pengar på hög i stället - och handlar när jag har fått ihop tillräckligt för det jag vill ha/behöver. Ja ja, skratta ni. Jag vet att det är otidsenligt att leva så och att räntan är låg. För att inte tala om hur jag skulle kunna fördubbla de där sparpengarna genom smarta aktieköp och placeringar i stället för att bara inkassera en rätt usel sparränta. Men för det krävs ett intresse som jag aldrig skulle kunna uppbåda.
Under sex år kan jag på ena handens fingrar räkna de helger då Helggubben och jag bestämt oss för att åka och handla. Nyligen gjorde vi det, hamnade på "Hjärta till hjärta" och när vi sammanstrålade vid kassan sa jag glatt: Kolla, vilken fin och billig skinnväska jag hittat!
- Men, det där är ju en datorväska.
- Jaså. Och?
- Herregud Carina, du har ju ingen bärbar dator!
Sådana glädjedödande kommentarer vill man inte ha när man väl är i shoppingtagen. Väskan var ju fin, men innan kvällen var över hade Helggubben via nätet köpt mig en söt liten 10 tums laptop. Alldeles för liten för jättedatorväskan, men ändå. (Det var på tiden, min mamma har haft en länge!).
I samma veva brakade bilen samman. Till en ny har jag inga pengar sparade så i måndags fick jag snällt pallra mig iväg till banken.
Jag undrar just vad min bankkvinna Susanne säger om mig i fikarummet. Mitt i en värld av aktiekurser och smarta klipp tågar en neandertalare in och säger: "Snälla Susanne, tala till mig som om jag vore fem år. Du vet att min hjärna inte är konstruerad för sånt här och jag är ju så himla rädd för att göra något dumt. Och du, ta det där med pantbrev en gång till, jag fattar det verkligen inte".