Tre veckor har gått sedan vi flyttade in. Ännu har jag inte sett insidan av dubbelgaraget, denna tvistefråga i vårt husbygge. Jag var starkt emot ett uppförande av ett dubbelgarage, inte bara av estetiska skäl (det är skitfult), utan även av ekonomiska. Tyckte att det var tokigt att bygga ett hus där bilarna ska bo, som kostar mer än bilarna gjorde tillsammans.
Efter åtskilliga köksbordsförhandlingar (där maken hotade med att inskränka min handlingsfrihet gällande resten av huset) gav jag med mig och sa till slut: "Okej då, MEN det får inte bli som för alla andra, att vi använder dubbelgaraget enkom som förråd. Det enda kravet jag har är att jag ska kunna köra in bilen." "Men det är väl ändå självklart att du ska kunna göra det", svarade maken.
Det där "självklart" har inte infunnit sig än. Hittills har jag inte en enda morgon kunnat placera min ända i en varm och gosig bil med isfria rutor. Hittills har jag skrapat rutor tills fingrarna skiftar mot blålila och frusit häcken av mig i en kall bil där värmesystemet kommer i gång först när jag kommer fram till jobbet.
Varje kväll hittills pikar jag maken: "Vad skönt det är att sätta sig i en varm bil på morgonen, vilken skillnad va?" Ironin går mer än väl fram. Till slut svarar maken sammanbitet: "Älskling, meningen är att vi så småningom ska köra in bilarna, men du förstår, just nu står det så mycket grejer i garaget så det går inte". "När exakt hade du tänkt att vi kan börja använda garaget till dess egentliga syfte?", undrar jag milt. "Jaa, svarar han och skruvar på sig. Harklar och levererar följande: "Räkna inte med att kunn använda garaget denna vintern i alla fall, det är alldeles för mycket grejer där nu."
Dagen därpå sitter jag och beklagar mig över min icke access till garaget varpå en kollega (manlig naturligtvis) avbryter mig: "Du har missförstått alltihop! Garaget är inte till för bil-arna, det är till för förvaring. Dessutom tillkommer en kubikmeter med saker varje år. Det är en naturlag. Det är väl ingen som använder garaget till bilen, det var det dummaste jag har hört."
Tvisten om var bilarna ska bo tar tyvärr inte slut här. Jag hade kunnat nöja mig om jag i alla fall fick plats på den gigantiska uppfarten (också den väl avvägd för att vi ska kunna ha två bilar i bredd och slippa skifta bilar i parti och minut beroende på vem som kommer hem sist och vem som ska ut först). Någon (nej, maken är faktiskt oskyldig, men skyldig på så sätt att han är ansvarig för de yttre domänerna) har haft den goda smaken att placera gipsskivor, brädor och annan bråte på uppfarten, vilket gör att vi måste stå på led. Följden är att när maken drar på morgonen måste jag gå ut och flytta min bil, eftersom den står i vägen.
Problemet är att jag vissa morgnar inte ids köra in igen, utan istället drar raka vägen till jobbet. Påpälsad är man, värsta isen har man redan skrapat, rumpan är stelfrusen. Varför tråckla sig in i kåken igen, för att upprepa proceduren en halvtimme senare?
Först av alla sitter jag på en öde tidningsredaktion, äter plastmacka från automaten, gnor morgonsömnen ur ögonen och försöker intala mig att det verkligen är