En väninna brukar säga: "det värsta med att ha barn är de här förbaskade kalasen man ska arrangera." Anspänningen vid dessa hela-klassen-tillställningar har i mitt fall varit total. Tänk om nån unge känner sig utanför och sitter och grinar i ett hörn. Tänk om några börjar slåss. Om nån skadar sig riktigt allvarligt och måste köras till akuten. Om nån förälder ger en onda ögat för att deras prinsessa fått finaste klänningen sönderriven av en huskatt som inte alls var på goshumör när den bryskt lyftes upp.
Nu har jag härtat ner. Sonen fick slå ihop sitt 7-årskalas med en polare i lekisklassen. Jag och den andra mamman hyrde idrottsföreningens klubbstuga och drog raskt upp riktlinjerna.
Brutalt avfärdade vi önskemålet om "grillspett och sen en glasstårta byggd som en riddarborg där det liksom sprutar eld ur tornen" som de blivande 7-åringarna stött på nånstans.
Glöm det, grabbar. Glass, kakor och saft får det bli. Och en liten lagom godispåse.
"Vill ni ha några planerade lekar då?" undrade de diktatoriska mammorna med ett sting av dåligt samvete efter att ha lagt ned såväl riddarborg som Bullens varmkorv. (Man träffas väl för att träffas på ett barnkalas, inte för att äta oavbrutet? Knappt en enda unge äter ju ändå upp det de får.)
"Nää fy, inga såna lekar! Vi vill leka själva! Spela fotboll, gunga och så", blev det unisona svaret.
Det är så man gör sina mamma lycklig och avspänd. Så lycklig att jag när kalaset väl ägde rum hade energi över för att vara en riktigt solig och rolig mamma som chockade mig själv med att improvisera en springtävling i gröngräset.
För vad har egentligen hänt på kalasfronten, snälla alla föräldrar? Varför ska det trissas upp så otroligt? Har barnkalasen blivit ett forum för att visa andra föräldrar hur bra man har lyckats i livet? Eller gör vi saker för barnen som vi tror är viktiga för dem, utan att veta? Vad tar man sig till när det inte räcker med att hyra simhallar, spela laserdome eller förlägga telningarnas årsdagar till privatbokade terrarier med boaormsgos som tillställningens crescendo? När barnen gäspar av leda därför att de sedan länge är trötta på inhyrda trollkarlar och safariäventyr i kanot?
"Åh, sån tur att mina ungar är stora nu, så jag slipper ordna kalas. Det tycks kosta gigantiska summor. Vi körde alltid med bara saft, popcorn och fri lek och som jag minns dög det utmärkt", frustade dagmamman härförleden.
Innan mina barn började skolan trodde jag att det var sådant här -- bland annat -- som man ägnade föräldramöten åt. Dra upp schyssta demokratiskt fattade riktlinjer för kalas, presentinköp, märkesklädeshysteri, veckopengsstorlek. Sen kan vissa göra som de vill i alla fall. Förstås. Men man skulle slippa kommentarer av typen:
"Du mamma, jag är den enda i hela min klass som inte får titta på Farmen. Ingen annan förälder verkar tycka att det är ett sjukt tv-program." "Alla har mer i veckopeng än jag." "Alla andra får vara uppe till tio på vardagarna". "Jag är den enda som inte har Converce-dojjor i klassen."
Det är lätt att bara stirra sig blind på sin lilla föräldratårtbit i dessa individualismens glansdagar. Att så hjärtans gärna vilja glädja sin älskade unge just för stunden. Att glömma att min tårtbit ingår i en större helhet som till slut kanske stjälper mer än hjälper. För till slut snurrar karusellen så snabbt att ingen kan stoppa den, hur gärna vi än vill.
Att sätta gränser är inte detsamma som kärlekslöshet. Att utöva föräldramakt är inte detsamma som att kväva sina ungar.
Det är att bry sig om sina glin.
Inte bara för stunden. Utan för livet.
HEM-
LIKT