Kan man bo på Ågatan?

1959 byggdes Köpmännens hus på Ågatan 43. 1960 skedde en högtidlig invigning i fastighetens garage, det som i dag är Harry?s nattklubb. Köpmannaföreningen flyttade in i huset med sin verksamhet men det blev också plats för ett tiotal hyresbostäder.

I mitten av 1990-talet blev Lindstén Cityfastigheter ny ägare och det företaget ska nu fira husets 50-åriga tillvaro. Eva Lindstén och husets fastighetsskötare och allt-i-allo Jonas Kellerman tänker ställa till med tårtkalas för de tre damerna som alltid bott i huset. Då har de också med sig en något tidig julklapp, hyresavier för december med samma belopp som de fick betala 1959, mellan 450 och 650 kronor.

Det finns en fråga som Inger Gustafsson, Maja Karlsson och Ylva Briman är vana att svara på: Kan man verkligen bo på Ågatan? (Underförstått: är det inte en massa bråk och oväsen där när folk är ute och festar?)

- Bråkigt? När det är som värst sover jag, svarar Inger.

- Jag hör aldrig något, säger Maja. Jag är ju inte uppe klockan 3 på natten och dessutom har jag sovrum in mot gården (vilket förresten alla tre kvinnorna har).

- Får jag veta att det varit något bråk så är det när jag läser om det i Corren.

Och för Ylva Briman som är äldst bland de tre finns det ingen enda anledning att flytta från lägenheten på Ågatan 43 där hon bott så länge och där hon har kvar de allra vackraste originaltapeterna med mönster och färger som skulle göra varenda en av dagens inredningsbloggare gröna av avund.

- Inte flyttar jag, inte förrän de bär ut mig härifrån. Det finns väl ingen anledning att flytta, jag har ju betalt hyran.

- Och inte för du så mycket oväsen av dig heller, säger Jonas som följt med in i lägenheten.

- Jonas, han är bra i alla fall, konstaterar Ylva. Jag ringer Jonas när det behövs.

Efter en tur runt i tre lägenheter börjar vi förstå hans roll i huset. Där det behövs rycker han in. Byter glödlampor, fyller i bankgiroblanketter och putsar fönster så att ingen gör sig illa. Och säkert mycket mer.

Maja Karlsson visar bilder från Lucia 1959 när självaste landshövdingen Per Eckerberg var på besök i hennes lägenhet när han gick runt i det nya huset. Majas make Ragnar var direktör för Köpmannaförbundet och familjen flyttade från Norrköping till Linköping när Köpmannahuset stod klart.

Sedan dess har Maja bott i samma lägenhet.

- Jag blev ensam för 25 år sedan, berättar hon.

En våning under bor Ylva och en våning över Inger. De känner varandra, förstås, inte minst sedan den tiden när deras barn var små och de träffades ute vid sandlådan på husets baksida. Sedan, när byggmästare Gösta Lindstén kom in som ägare, fick hans fantastiska idé med en 3 000 kvadrat- meter stor fin takträdgård användas av alla hyresgäster i de tre hus som nu kom att hänga ihop på Ågatan och Klostergatan.

Inger Gustafsson, högst upp, får sammanfatta det som alla tre kvinnorna verkar tycka om att bo på Ågatan.

- För mig är det här det enda ställe jag vill bo på.

Och då ska vi i ärlighetens namn berätta att Inger en kort tid bodde i en lägenhet på Karl Dahlgrensgatan i Linköping men att där var "rena landet" och att hon haft sommarställe men blev "trött på skogen".

Nej, på Ågatan är det nära till allt som Inger vill ha. Nära till torghandeln varje lördag, nära till affärer och restauranger. Till sorl och rörelse. Och tänk, att kunna se ut över staden från sitt vardagsrumsfönster.

När Inger arbetade på Östgöta Bild var det heller inte många steg mellan arbetet och hemmet. Att bo med barn i centrum var inget problem, säger Inger och berättar om hur det gick till när pojkarna fick gå och leka lite mer organiserat i Trägrådsföreningen.

- Då kom en tant Johansson och en tant Svensson och hämtade barn som bodde mitt i stan. Alla barn fick hålla i ett snöre så ingen kom bort. När de hade lekt i parken lämnades de tillbaka av tanterna.

Även de som arbetar med fastigheterna på Ågatan får höra om det stökiga livet där. Varje morgon går man därför igenom husen. Och visst har det hänt en hel del.

- Man blir konfunderad över hur folk beter sig, säger Jonas Kellerman. Men det är verkligen inte bara ungdomar som grisar ner, de är inte alltid värst.