Nää, i det här huset kan man inte bo! Jag tror faktiskt att jag ska ... Ja, det ska jag, jag ska rymma!
4-åringen, inspirerad av Pippi och Rasmus på luffen, stampade med foten i köksgolvet. Vad som utlöste just den här rymningen har jag glömt, men det fanns en tid då det rymdes stup i kvarten och det var i den vevan trädkojan därhemma kom till.
"Du mamma, skulle jag kunna få en korg fika med mig? Man vet ju aldrig hur länge man blir borta."
Fikakorgen hakades fast i ett rep och hissades upp till kojan av 4-åringen, som trots sin tidigare ilska och iver att klippa banden med familjen nu glatt lät sig utfodras.
Eftersom kojan är försedd med ett gammeldags signalhorn (med gummituta) kunde rymlingen påkalla uppmärksamhet när något riktigt viktigt behövde förmedlas till omvärlden:
Tut, tuuut! Åh, vad det är trevligt att flytta hemifrån!
Tut, tuuut! Det sitter en myra på prickigkorv-mackan!
Tut, tuuut! Finns det fler Ballerinakakor?
Efter 20 minuter hörde jag ytterdörren öppnas och ett glatt: "Så där ja, nu har jag rymt klart. Ska vi leka Madicken, mamma?"
Vår koja hör verkligen inte till de tjusiga sorterna, men den har fyllt flera viktiga funktioner under årens lopp. Ibland rymmer man till den, ibland ingår den som bostad i en lek och ibland fungerar den som tillflyktsplats från en enerverande lillebror. Åtminstone fram tills den dag då han själv klarar av att klättra upp till den.
Ingången är så smal att vuxna garanterat fastnar som Nalle Puh i honungsträdet om de ens försöker.
Kojor har en tendens att växa i samma takt som barnen. Nu höjs röster om en utbyggnad, så att man kan sova därinne. Och ett rejält lås.
Den lilla rymmaren börjar bli stor.