Det är med möbelformgivare som det är med boxare. Och hårdrockare i spandex för den delen. De kommer alltid tillbaka. Det är ju så det sägs -- "de kommer alltid tillbaka". I synnerhet om gamla boxningsmästare som lägger av och varvar ner till ett vanligare liv, men inom loppet av en lunchrast saknar uppmärksamheten, likvida medel och nåt att göra (även om det innebär att banka skiten ur folk, men det är vad de kan och varit bra på), och bestämmer sig för att försöka hanka, och banka, sig tillbaka.
Som förut blir det kanske aldrig igen. Ens för heavy metal-pensiosarna. De har inte samma ymniga hårsvall att ruska med, men på senare tid har ändå en efter en -- Black Sabbath, White-snake, Judas Priest, Mötley Crüe -- av de legendariska tungmetallrockarna gjort comeback och turnerat för hyfsat fulla hus. De är kult och de säljer, så in med kalaskulan och på med trikåerna.
Varför skulle möbelbranschen vara annorlunda? De gamla favoriterna väcks till liv igen i nygamla serier. I takt med att intresset och efterfrågan för 50- och 60-talsdesign (och nu 70- och snart 80- och 90-tal) spridit sig som en ovanligt snygg farsot över världen de senaste åren, har såklart nylanseringen av designklassikerna skjutit fart. Företag som japanska Tendo Mokko, amerikanska Herman Miller, danska Fritz Hansen och en radda italienare är några av alla som har rotat grundligt i de egna arkiven och kickat i gång reproduktionen av saker de tror kan bli en lika stor hit igen som senast 1972. Här hemma trycker Almedahls upp 50-talets Astrid Sampe-textilier för fulla muggar, Karl Andersson och Söner i Huskvarna har hittat en ovanlig träkombination till Börge Mogensens sideboard i Öre-sundsserien som får bli jubileumsmodell, valda delar av Stig Lindbergs serviser Berså och Adam kan ånyo shoppas i sprillans benporslin och Nisse Strinnings hyllsystem String har åter-uppstått i modifierade färgval. Till exempel.
Men blir det nånsin som förut igen? Gamla knockout-kungar blir punchigare med åren. Farliga hård-rockare från förr påminner plötsligt mer om gulliga tjocka farbröder från den lokala canastaklubben än sex och droger och rocknroll. Och när jag ser en skinande ny Flaggline-fåtölj av Hans J Wegner från 1950 i trendiga inredningsbutiken i Stockholm, så kan jag inte hjälpa att jag tycker magin känns bortmoderniserad. Det är fascinerande och ett tveklöst tecken på tidlös kvalitet att en design kan vara lika lockande fräsch i dag som för femtio år sen, och visst finns det nåt sympatiskt i att de nu finns att tillgå för fler människor i större upplagor än till samlarpriser hos några få kräsna antikhandlare.
Men ändå. Det blir aldrig som förut igen. Material, tekniker och synsätt är annorlunda i dag än då, så även om möbeln är densamma så är den nåt annat. Charles Eames är ett bra exempel på det. Hans råa, enkla stolar i glasfiber för Herman Miller var fantastiska på 50-talet. I dag nytillverkas de av Vitra i vanlig plast och -- magin är bortmoderniserad.
Jag håller med designsamlaren Torbjörn Lenskog som sa att det mer än gärna "får hänga lite skit" på hans grejer, att det bara var positivt om det syntes att möblerna hade levt ett liv, att de fått sina törnar och ärr och därmed värdighet, utstrålning och en själ. Det rimmade mycket bättre med deras ursprung än om de var i ett så perfekt skick att de kunde varit beställda från trendiga inredningsbutiken för ett par veckor sen.
Dessutom är de nytillverkade möblerna oftast dyrare än "originalen" -- och med sämre andrahandsvärde. Och även om möbeltillverkarna blir jätteglada över att de hittar några gamla skisser av Wegner, Mogensen, Eames, Colombo, Panton eller andra, som aldrig blev förverkligade i just den varianten, behöver inte det föranleda en tokig iver att sätta i gång produktionen nu. Det fanns säkert högst godtagbara skäl till varför skisserna blev liggande då, så skriv hellre helt nya blad i dag.
För att dra en sista parallell till sportvärlden: När de riktigt stora hjältarna drar sig tillbaka är det kutym att pensionera deras tröjnummer. Deras tröja hissas upp i arenataket, och därefter får ingen annan i den klubben bära just det numret, som en tacksamhetens vördnad för allt som hjälten gjort för föreningen. Det finns ett antal designdirektörer som redan i dag, på lunchrasten eller så, borde knyta ett litet snöre runt några nytillverkade ben och hissa en klassisk möbel upp i taket, förslagsvis i receptionen, i en liknande akt av respekt.
Det är vad de här möblerna verkligen är värda.
Rikard Lind
Frilansjournalist