Koloniliv

Gruset knastrar under fötterna när vi knallar in bland Ådalas kolonistugor i Linköping. Vi går längs prydliga små gångar med namn som Tulpanvägen, Violvägen och Bellisvägen. Blomsterprakten är nästan "för mycket". Röda och gula tulpaner, buskar av alla de slag med vita, rosa och gula blommor. Grönska i massor som bara väntar på att explodera. Och inte minst, trädgårdstomtar och figurer av varierande art i de små trädgårdarna. Sofiero heter ett av husen enligt en skylt på väggen. Välskött som bara den. Och i trädgården vilar grodor, fåglar, sköldpaddor och en kossa i plåt med vattenkannan i högsta hugg. Visst är det rätt så hög kitchfaktor, men kitch är kul.

Dagen är inte den bästa för kolonibesöket. Det är kallt och regnet hänger i luften. Inte en människa syns till. Men en dörr står på glänt på Tulpanvägen. "Hallå" ropar vi och inifrån stugan svarar Maria Vaino. Hon sitter och äter en apelsin och beklagar att hon inte har någonting att bjuda på. Men det har hon. Hon bjuder på sin berättelse om kolonilivet.

Maria och hennes make Mario kom till Linköping från La Spezia i Italien, "Rivieran, du vet", när Saab rekryterade personal på 50-talet. Jo, hon längtar tillbaka, men sedan maken gick bort har det inte blivit några mer resor till hemlandet. Kolonilotten skaffade de 1983.

- Jag älskar det här, säger Maria. Men jag saknar min man. Det är mycket jobb. Barnen hjälper mig. Här om dagen skulle jag skruva och det gick inte. Men sen gjorde jag det i alla fall. Med ilska gick det.

En buske ska bort i täppan. Maria har kämpat med den i flera dagar. "Det går inte". Hon tar nya tag. Busken börjar ge med sig när hon tar i med spaden.

- Om jag tar sekatören och klipper rötterna ska det nog gå.

Nyligen har hon satt potatis. Sedan blir det grönsaker. Bönor, lök, mangold, "alla grönsaker".

- Jag fryser in och har så det räcker hela vintern. Egna grönsaker är goda, de har en helt annan smak.

På verandan står lådor med basilika. Ingen italiensk matmamma, som Maria stolt säger att hon är, kan klara sig utan Basilika.

I en av rabatterna med tulpaner står en trägaffel nedstucken. Varför?

- Ja, jag lagar mycket mat. Den kan väl stå där, säger hon och skrattar.

- Kan ni gissa hur gammal jag är?

Jag gissar på 67. Maria skrattar igen.

- Jag fyller 84 nästa gång.

Vi lämnar henne i blomprakten och hon kämpar vidare med den envisa busken. Jag är övertygad om att den får ge med sig till slut.

På Violvägen håller Lennart Arrebypå att bära in loppisfynd i sin systers nyinköpta kolonistuga .

Kristina Pihl tvekade inför köpet, men när brodern, med vinterbonad stuga på Violvägen, lovade hjälpa henne så slog hon till och hon ser verkligen lycklig ut över att ha gjort det.

- Jag drömde om en röd stuga med vita knutar. Bruna hus är det fulaste jag vet. Och så blev den en brun stuga. Allt var brunt och grönt inne också. Det var hemskt.

Nu är det allt annat än hemskt. Vitmålad pärlspont, "brorsan har målat", laxrosa pelargoner i vita krukor på fönsterbrädet, matbord och stolar från loppis som fått ny färg och ny klädsel.