Ja alltså, Föreningen För Avskaffandet Av Månaden Maj. Har inte Sköna Maj gjort sitt nu? Åtminstone har hon mycket på sitt samvete. Jag undrar just hur många som gått in i väggen just den här tiden. Som skrikit "stopp, jag orkar inte längre!" just när naturen slagit ut i blom och livet egentligen är som vackrast.
För det är ju ingen hejd på allt som ska hända under just denna månad. Det är fotbollsupptakter, ridskoleavslutningar, trädgårdsdagar på skolan, invigning (med tårtbakning) av nya skolhuset, skolresor, organiserade kamratliga jobbträffar, barnomsorgsavslutning i bygden, cykelturer och matflyktsutflykter till höger och vänster.
Detta samtidigt som det ska plantpysslas i trädgården och gräset växer som om det fått anabola steroider.
Vi är liksom helt försommarförryckta. Det ska grillas och spelas brännboll och has gemensamma picknickar och ordnas dikesrensning med vägföreningen. Vi har kokongat i våra bon under så många månader -- nu ska det exploderaras i socialt samkväm.
Lägg till allt detta det faktum att man plötsligt ska klä av sig. Här har gosiga valkar fått vältra sig under stickade tröjor i flera månader. Nu ska all denna blekblåa och fnasiga hud fram i ljuset. Och pengarna, ja de är visst aldrig så mycket slut som i maj.
Vad tror ni om att flytta alla aktiviteter till november? Det är då den grå vardagen verkligen behöver lyftas upp.
Det skulle åtminstone betyda väldigt mycket för vårt humör i den där deprimerande, meningslösa månaden, det är jag övertygad om.
Nej, det är klart att vi inte ska avskaffa maj! Det är bara så synd att den inte kan få vara lite mer ifred, lite mindre inbokad, så att man verkligen hann njuta av årets bästa månad.
Månaden då man har allt framför sig, hela långa sommaren med allt av förväntningar det innebär.
Eller har du drabbats av semesterångest? Vad ska vi hitta på den här gången? Går det inte att synkronisera drömmarna med ekonomin?
Jag gjorde en snabbpejling med mina ungar, om vilka sommarminnen som etsat sig fast och blev lycklig över svaren.
För det var inte långresorna, Kolmården, Astrid Lindgrens Värld, High Chaparal, Skara Sommarland, Cosmonova eller ens Liseberg.
Det var kanotturen med övernattning i "vildskogen" och den märkliga "Kolamannen" som alltid har kastat ut godis just där vi bestämmer oss för att sätta upp tältet. Och simturen bland näckrosorna.
Det var natten då vi ställde klockorna för att gå upp i mörkret och vandra omkring med facklor.
Det var kvällen när vi sent, sent sprang nakna i trädgården och hade vattenpistolkrig.
Och det var det där tillfället när vi fick för oss att sova utomhus allihopa, tätt tätt i sovsäckar och på luftmadrasser under bar himmel, med en eld sprakande i grillen, omgivna av nyfikna sniffande ljud (igelkottar eller lejon?) och omgärdade av en trygg, gigantisk, förunderlig stjärnhimmel.
Sånt får mig att tro på det uppväxande släktet.
Det behåller sitt förnuft.
Trots en hysterisk omvärld.
HEM-
LIKT