De flesta vardagar är den andra lik. Men så händer det något ... I tisdags blev jag 36 år! Från 46 till 36 i ett trollslag, nog är det märkligt? Så här lät det på morgonnyheterna: "Brittiska och amerikanska forskare har bevisat att den som motionerar minst tre timmar i veckan är biologiskt tio år yngre i kroppen än den som inte tränar." Så här ligger det till:
De så kallade telomererna i kromosomernas ändar är längre hos den som tränar jämfört med den som inte gör det. Telomererna, som skyddar varje kromosom, kortas successivt under vår livslängd och har länge ansetts vara en pålitlig mätare för en organisms biologiska ålder. När en viss del av telomeren försvunnit kan inte kromosomen dela sig längre och cellen dör. Telomererna fungerar med andra ord som cellens inbyggda dödsklocka, där livstiden på förhand är utmätt.
Biologisk ålder sammanfaller alltså inte alltid med antalet firade födelsedagar.
Eftersom min remarkabla föryngring inte syns på utsidan så känns det viktigt att fästa denna världsnyhet på papper. Hör ni vad jag säger allihop: jag är 36 år! Åtminstone är mina telomerer det.
Det hade jag aldrig trott när jag var 36, kan jag säga. Då var jag en sliten småbarnsmorsa som hade ont både här och där. Som skyllde på att jag inte hade den nödvändiga tävlingsgenen som krävs för att träna och på att jag inte hann, fast jag i själva verket inte hade lust.
Men för drygt två år sedan flyttade ett gym till samma kvarter som Corren. Då fanns det inga vettiga undanflykter att ta till längre. Särskilt inte som Corren betalar halva årskortskostnaden.
Så nu bär det iväg, nästan varenda lunch, på svettiga pass med roliga instruktörer. Aerobic, step, yoga och pass med skivstänger. Jag har bättre kondis och starkare muskler än jag haft i hela mitt liv. Jag är nästan aldrig sjuk och jag orkar mer. Både hemma och på jobbet. Och det där med avsaknad tävlingsgen - det går att träna ändå. Man behöver inte tävla, vare sig mot andra eller sig själv. Telomerer är enkla varelser som blir glada och växer i alla fall.
I samband med min 36-årsdag i tisdags var jag hos företagshälsovården och gjorde min årliga blodtryckskontroll också. 120/79. Så lågt har jag inte haft sedan före min första havandeskapsförgiftning för 14 år sedan. Självklart är det träningens förtjänst.
Det fina i telomersammanhanget är att jag inte blivit 36 i skallen, det vore inget vidare.
Sina livserfarenheter ska man vårda ömt.
Liksom sina rynkor.