Där grusvägen tar slut ligger Åhagen 1. Det är en fastighet som andas kulturhistoria, och det beror inte bara på att huset byggdes år 1870 och sedan varsamt, steg för steg, har renoverats i originalskick. I den omkring 400 kvadratmeter stora byggnaden har förre länsmuseichefen Gunnar Lindqvist och keramikern Amie Stålkrantz byggt upp en tillvaro i samspråk med naturen. I huset bildar möbler, konst och antikviteter en harmoni i de stora rummen, där kakelugnar, gigantiska pjäser, intar hedersplatsen.
Fastigheten, som var en liten gård från början, har en spännande och fascinerande historia. Här har bland annat änkegrevinnorna Bielke från Sturefors levt ett behagligt liv med uppassare och tjänstefolk. I vinterköket, som förr var matsal, finns fortfarande en golvknapp som Britta Bielke använde för att kalla på kökspersonalen.
Sturefors fideikommiss köpte Åhagen 1 efter att den varit i privat ägo i cirka 35 år. Fastigheten, som har stått tom till och från under åren, användes under andra världskriget bland annat som barnhem. Den svensk-finska rörelsen var stark under den här perioden. Men 1950 lät Britta Bielke renovera hela huset, och resultatet blev inte helt lyckat, anser Gunnar Lindqvist.
- När vi köpte huset var mycket sönderbyggt. För att exempelvis komma in i ett badrum fick man gå igenom ett annat badrum. Fastigheten var i behov av en totalrenovering, och en ombyggnation, bland annat fanns fem badrum i huset, och det tyckte vi var lite väl mycket, säger Gunnar Lindqvist.
Trappan till övervåningen flyttades till den ursprungliga platsen, eftersom den tog en så stor del av övervåningen. På väggarna i salongen finns rokokomålningar som målades över med vit limfärg. När man vill ha fram målningarna är det bara att slänga vatten på väggarna. Däremot är det svårare att tvätta bort målningarna på kakelugnen som flickorna i Sturefors gjort. Oljefärgen går inte att ta bort utan att kaklet blir skadat.
- Jag är inte så förtjust i motiven. Men man får ta det som kuriosa, eftersom flera bilder på kakelugnen är signerade, säger Amie Stålkrantz.
De stora kopplade 2-glasfönstren i fastigheten är original och har hållit i 140 år. Gunnar Lindqvist bedyrar att det inte finns en enda rötskada i karmarna, och att de garanterat håller i ytterligare 140 år, med lite underhåll då och då.
- Fönstren ger en närhet till naturen, ja det känns nästan som att vara ute, säger Gunnar Lindqvist lyriskt.
Den vidunderliga utsikten genom fönstret i arbetsrummet på andra våningen är en inspirationskälla för Gunnar Lindqvist i sitt författarskap. Han ser solen gå upp över Ärlången, långt bort i horisonten, medan Amie Stålkrantz har kvällssol i sitt arbetsrum med utsikt mot Stångån, Kinda kanal, som slingrar sig fram genom den ödsliga skogsterrängen.
Amie Stålkrantz, som arbetat som keramiker i Gamla Linköping i femtio år, har flyttat verksamheten till ett gårdshus på fastigheten. Här kan hon använda den gamla gasolugnen, i stället för de som gick på el i Gamla Linköping.
- Det är mer spännande med levande eld. När jag använde elugnarna kändes det som att grädda sockerkaka, säger hon.
På fastigheten finns också ett bad- och brygghus vid kanalen. Huset är byggt på 1850-talet, och har dessutom ett trädäck med insynsskydd som går ut en bit i vattnet.
- Här badade änkegrevinnorna, helt avskilt från allmänheten, säger Gunnar Lindqvist. För att komma i vattnet sänktes de ner i sjön genom en hissanordning.