Män kan göra mycket för att förbättra kvinnors villkor. Det kan vi själva också. Skrev jag förra veckan. Hur många gånger har ni hört varianter av följande:
"Hon är verkligen en helt fantastisk chef. Jobbar jämt. Dagar, kvällar och helger. Trots att hon har hus och småbarn. Ibland sover hon inte mer än tre-fyra timmar. Som tur är har hon en man som kan ta det mesta av hemarbetet."
Byt på rollerna här ovan. Då framstår den där chefen inte som lika fantastisk. Var det detta min mamma och andra kvinnor hade i sikte när de på allvar drog igång kvinnokampen på 60- och 70-talet? Att vi skulle byta plats med männen och härma deras stolligheter. Nej, knappast.
Eller det här. "Jag är så oerhört stolt över henne. Hon har toppbetyg i det mesta och brädar faktiskt samtliga killar i klassen i såväl matte som fysik."
Det här kvinnliga hyllandet av kvinnligt duktighetssyndrom känns som ett förlegat manligt plagiat. Borde det inte motarbetas nu när vi vet att det är ett syndrom som alltför ofta leder rätt in i väggen? Eller till ätstörningar. Eller till ett ok av martyrskap.
Vad är det för eftersträvansvärt med en chef som jobbar så att hon har blodsmak i munnen? Och vad ger det för signaler till underhuggarna? Så här hårt jobbar jag. Det är normen och så hårt förväntar jag mig att alla andra också ska arbeta.
När en kvinna går in i väggen är det inte sällan hennes chef som ställs till svars med argument av typen: "Chefen borde inte ha lassat på henne så mycket. Borde förstått att hon är typen som alltid vill vara duktig". Hur ska en chef kunna förstå att ett ja egentligen är ett nej? I bland. Är det nedärvt att kvinnor måste ha ett område där vi inte vågar/kan säga nej? Förr i tiden var det sex och nu för tiden för mycket arbete. Eller? I så fall räcker det inte för en chef med djupa kunskaper i sin ordinarie profession, chefen måste vara läkare och psykolog också.
Är det inte enklare om kvinnor blir mer tydliga och sätter ner foten när det verkligen behövs? Stopp, jag pallar inte mer! Tar oss ur den här otydlighetsgröten.
Om kvinnor är smarta ska kvinnor i karriären (jag vet att helt andra livsvillkor råder för till exempel ensamstående kvinnor inom vården) inte härma sina manliga föregångare utan visa prov på ett nytt slags ledarskap där man inte jobbar så hårt att man går under. Ett ledarskap som även ger utrymme och energi över för ett liv utanför arbetet. Ett ledarskap som håller i längden. Och det får man inte om man ständigt springer omkring med blodsmak i munnen.
Sen tycker jag att vi ska sluta berömma varandra för hur välstädat vi har det hemma också. Är det verkligen viktigt? Det måste dock börja med att vi slutar att ständigt be om ursäkt för att det inte är städat. Trots att det ofta är det. Vad är det för trams!
Och när vi ändå är igång och rannsakar oss själva tycker jag vi kan sluta tävla om vem som sover minst. Det finns många som inte kan sova och det måste vara ett trauma. Men att briljera med hur lite sömn man får (unnar sig) är bara korkat.