Lägenhet med färg & form

Sedan huset såldes och boendet byttes ut mot en lägenhet i ett 1800-talshus med rymd och stora rum är det numera bara Margareta och Tommy kvar hemma.

Just den här dagen är det dessutom bara Margareta. Tommy håller sig helst på jobbet, Margareta kan alldeles ypperligt visa bostaden själv, tycker han.

- Jag talar om för Tommy hur jag vill ha det och så gör han det, säger Margareta. Men med ett skratt som säger att nä, riktigt så är det nog inte. Tommy har nämligen gjort en massa saker, förmodligen flera på egen hand.

Den där Tommy verkar vara bra att ha!

- Jaaa, säger Margareta.

Snart ska de sluta jobba båda två, han går i pension från sitt lärarjobb och hon slutar vid 62 års ålder från jobbet på kommunens Råd och Stöd, där hon arbetar främst med unga föräldrar.

Vad ska ni göra då?

- Vi ska suga på karamellen ett tag. Äta frukost i lugn och ro, läsa Corren. (Vilket bra svar, Margareta!) Sedan har vi visioner och drömmar som att resa till Etiopien igen. Vara där några veckor, kanske månader.

Kanske till och med kunna delta i något av de projekt som Fredrikssons vid tidigare resor kommit i kontakt med, ett som till exempel ska förhindra att etiopiska ungdomar som kommer från landsbygden in till huvudstaden ska hamna i slavarbete. Ett annat rör fadderverksamhet för att barn ska kunna gå i skolan.

- Jag har också en önskan om att få engagera mig i något där jag kan använda mina kunskaper om adoption, säger Margareta.

Den egna familjen består av fem vuxna barn, två hemmagjorda (som Margareta själv säger) och tre adopterade. Två av dem är födda i Etiopien och ett i Indien. Barnen har sökt sina rötter och deras föräldrar har rest med dem. I Etiopien har de fått en fantastiskt fin kontakt med föräldrarna till ett av barnen.

- I detta skulle jag vilja engagera mig mer, säger Margareta, det vill säga om adopterade barns rätt att söka sitt ursprung. Och om respekt för dem som inte vill.

Från Etiopien har det burits med många saker ombord på flygplanen. När Margareta kom med en vattenkruka, som vägde tio kilo, tittade man stort vid incheckningen. En vattenkruka! Vem vill släpa hem en sådan?

- Förmodligen skulle vi ha tittat likadant om någon kommit med en plasthink från vårt land.

Krukan i lägenheten är likadan som den som mamman och döttrarna i den etiopiska familjen bär på ryggen för att hämta vatten i. Tio kilo plus vattnet!

Fredrikssons lägenhet i centrala Linköping är på 123 kvadratmeter fördelade på rum i fil och med kakelugn (som får eldas i) och stuckaturer som det begav sig när huset byggdes. Här är det ingen som är rädd för färg och form, hela lägenheten ger en känsla av värme och upptäckarlust.

Margareta samlar inte bara på konsthantverk och bruksföremål från Etiopien och Indien utan också på änglar. De finns högt och lågt i alla rummen.

Samlandet omfattar också möbler och andra minnen från äldre generationer.

- Titta här, säger Margareta och öppnar ett skåp som är tillverkat av en vävstol.

Där inne finns bland annat en porslinsskärva. Det är resterna av en skål som Margareta satte sig på när hon var liten. En liten träskulptur gjord en gång av en av sönerna till den 38-åriga födelsedagen. Texten blev inte helt rätt: "Mamma 83 år" står det i stället.

- Jag har svårt att göra mig av med ärvda saker. Det mesta är minnen av någon eller från någonting.

Så därför finns här en dörr, hittad i pappas gömmor i Lycksele. Tommy lutade av den och den blev ett konsthantverk som nu lutar sig mot en av väggarna. Det stora skåpet i vardagsrummet har tillhört morföräldrarna. I sovrummet hänger Margaretas första kappa framme.

- Jag är också svag för vackra saker. Som min man och mina barn. Och alla 13 barnbarnen.

Därför finns det ett barnbarnsgalleri i korridoren mellan kök och hall. Dit brukar barnen gå för att kolla så att de säkert finns med.

&