En brasa sprakar hemtrevligt i öppna spisen. Annars råder en vilsam tystnad. En glad, lurvig och svansviftande hund skyndar fram över de breda, vitbetsade golvtiljorna för att hälsa.
-Hej, välkommen, säger Katarina som bor här tillsammans med Pelle, sonen Calle, hunden Queencie, katten Myran, som skymtar i trappen och katten Morris, som är ute för tillfället.
Nej, man kommer inte in i hallen här, utan rätt in i husets hjärta. Egentligen är det bara två rum på nedre plan. Stort lantkök öppet mot vardagsrummet. Inga skor eller ytterkläder skymtar. De är praktiskt gömda i en platsbygd garderob som ser ut som ett antikt skåp. Den har Pelle snickrat alldeles innanför dörren. Här råder ordning och reda.
En fixare och en logistiker- Pelle är den som fixar och han är den mer ordningsamma av oss, berättar Katarina när hon visar runt i huset.
Familjen har bara bott här i två år, men hunnit göra om och sätta sin prägel på varje detalj. Allt har de gjort själva. Nåja, murstocken över den gamla järnspisen i köket har en murare faktiskt gjort. Annars bygger Pelle allting. När de behövde en carport, ja, då byggde han en. Garderobsdörrarna har han snickrat och handfatet i badrummet, och köket. . . Om han är snickare till yrket? Nix. Han jobbar i en helt annan bransch.
- Det han inte kan, det lär han sig, säger Katarina som gång på gång kallar honom fixare. Själv sköter hon logistiken och hantlangningen. Hon ser till att det är möjligt för Pelle att bygga.
Att de kan göra allting själva ser de som en förrutsättning för att kunna ta hand om sitt gamla hus och göra det till precis vad de vill ha.
Ett hus för tre behov
Vad de vill ha är ett hem som passar var och en i familjen. De bodde tidigare i lägenhet en bit bort och sonen Calle har skola och kompisar här. Katarina vill ha nära till stan med shopping och allt det sociala. Pelle som är från Jämtland är ingen lägenhetsmänniska och behöver en bit mark.
- Han måste kunna gå ut, hugga ved och avreagera sig när tanten kommer hem och har shoppat för mycket, säger Katarina och skrattar riktigt gott.
Jo, säger Pelle. Mycket ved blir det. Han skrattar han också.
Att hitta rätt hus tog tid. De spanade i kvarteren när de var ute på hundpromenad. Tre hus som ingetdera var till salu var intressanta. Men så en dag annonserades ett av dem ut. Det skulle de ha. Och så fick det bli.
Huset är byggt som torpställe i början av 1900-talet och tillhörde då en av gårdarna i trakten. I takt med att Linköping växte kröp staden närmare och på 80-talet byggdes ett villaområde runt den ensliga, lantliga idyllen.
- Men när vi är på baksidan av huset märker vi ingenting av det. Vi glömmer bort det, säger Pelle.
Det gör rådjuren också. Ibland kommer de ända fram till fönstren och kikar in
Nu, i novmberkvällens mörker, ser vi ingenting av den 2 000 kvadrat stora tomten bakom huset. Men Katarina berättar att där döljer sig en skatt av gammaldags trädgårdsväxter som förra ägaren omsorgsfullt planterat och vårdat under alla sina år i huset. De har bevarat så många av dem som de har tid att sköta. Till sommaren ska det bli en pool därute. Det har de lovat sonen så det är prio ett på den.
Hjälp tänker jag. Här har de bemödat sig om varenda liten sak för att huset ska behålla sin själ, och så ska de bygga pool!
De förklarar: Tomten har stora nivåskillnader. Poolen ska byggas i sluttningen mot skogen ovanför den gamla matkällaren. Det ska bli en stenmur runt om. Poolen kommer inte att synas nerifrån huset. Jovisst, Pelle ska bygga allt själv. Så klart.
Sen, med prio nio enligt Pelle, ska det gamla garaget byggas i hop med huset. Där ska Calle få husera med kompisar när han blir lite äldre. Tillbyggnaden ska givetvis göras så att den smälter samman med huset. Det är viktigt.
Om de trivs och är nöjda med sitt hus? Ja, inte ens om de vann tio miljoner på lotto skulle de flytta.
- Jag skulle nog komplettera med en lägenhet i New York så jag kunde shoppa och ett hus i Spanien säger Katarina och skrattar igen.
Dags att lämna familjen, tacka för kaffet och trivseln och kliva ut i den vanliga världen bland de identiska 80-talsvillorna igen.
Jag vänder mig om, ser de tända ljusen brinna innanför de spröjsade fönstren och tänker:
Grattis gamla hus som hittat så rätt ägare, som gjort dig så fint - in i minsta lilla detalj.