När man är pigg, glad och utvilad är det lätt som en plätt att vara en fantastisk mamma. När man är slutkörd, grinig och inte har sovit mer än en kvart är det lika svårt att vara en fantastisk mamma som att brädsegla till Sydpolen. Utan segel.
Det började vid ett på natten. Sjuåringen, som trots sitt sjukdomstillstånd, lyckades uppbåda en torndönsstämma stod i övre hallen, utanför mammans sovrum, och vrålade:
MAMMAAAAA! JAG HAR KRÄKITS!
Nattens understatement, skulle hon kunnat tilllägga. Hans säng var nerspydd, liksom två mattor, liksom hallgolvet, liksom bakdelen på katten Elsa.
Älsklingsgubben då! Mamman kramade, badd-ade panna, talade lugnande, tvättade rent unge, golv, mattor och katt. Satt och vyssjade en stund vid sängkanten och ställde vatten och en hink bredvid sjuklingens säng.
"Om du blir dålig igen, luta dig bara över sängen gubben, så står hinken där", vädjade hon.
Hon la sig igen. Låg vaken i en timme och förbannade det faktum att hon skulle missa den jätteroliga jobbkonferensen dagen därpå. Anfäktades därefter av dåligt samvete för att hon var så egotrippad. Vred runt i sänghalmen ytterligare nån timme och slocknade sedan.
För att väckas en halvtimme senare, varpå exakt samma procedur upprepade sig. Hur kan en så liten kropp få plats med så mycket? Måtte han pricka hinken nästa gång, var det sista hon tänkte innan hon försvann in i en komaliknande sömn.
Hon sov som en klubbad sälunge. I 17 minuter. Sedan stod det en naken sjuåring bredvid hennes säng och gastade:
MAMMAAA, JAG MÅSTE KRÄ ... BÖÖÖRP!
Varpå han kaskadkräktes. Över mamman, över hela sängen, över en tv, över en klädhög, över ... Det stod som en kvast ur barnets mun. Det plaskade på golvet och stänkte på väggarna.
Den fantastiska mamman var nu ett vrak. Till den likbleka ungstackaren vrålade hon: "Ja, men för bövelen, unge! Du kan inte springa omkring i hela huset medan du kräks. Stanna åtminstone på ett ställe. Och prova för all del att SPY I HINKEN som omväxling! Nu tar du den här gula plasthinken och så bär du med dig den VART DU ÄN GÅR! Hör du det!?"
Och det gjorde han. I två dagar. Hinken blev som en liten handväska och förflyttades runt i huset, utan att han reflekterade över det, och även sedan han blivit frisk som en nötkärna.
Den elaka mamman fick förstås sitt straff. Hon smittades å det gruvligaste, men hennes kropp valde bakvägen för att bli kvitt bakterierna.
Himla orättvist, tyckte den nu friske, sturske och förvånansvärt magsjukeinformerade sjuåringen.
"Det är ju bara att lägga landningspapper i toaletten först, så blir livet nästan som vanligt!"
Bara så ni vet.
HEM-
LIKT