Ibland kan hon förnimma en doft av blommor, en rörelse som inte fanns där förut... När Gunilla Dahlgren berättar om "sina" spöken känns de mest bara hemtrevliga.
Vi har kommit hem till ett riktigt fruntimmer. "Lilla Fruntimmersboken" är inte bara en bok, utan numera hela fjorton stycken. Gunilla Dahlgren håller på att fundera ut titeln på nästa. Lilla Fruntimret har landat? Eller Lilla Fruntimret på ny kula? Den sista eventuella titeln med tanke på författarens nya höftled.
Böcker skrivs, tavlor målas och föreläsningar planeras numera från Flemminge herrgård i Boxholm, dit Gunilla Dahlgren flyttade tidigt i våras. Det verkar som om hon kommit hem på något sätt. Här är tryggt att vara, säger hon. Trevligt folk bor i herrgårdens andra lägenheter och miljön, den är underbar.
Nedanför altanen flyter Svartån och även om vattnet är ganska så strömt är det ibland ändå nödvändigt att bada där.
Det är en av det här årets ljuva sena septemberdagar när vi sitter på altanen och blir bjudna på kaffe och smörgåsar och tänker att fler borde få komma ut så här och se hur vilsamt folk kan bo. Det är till och med så fridfullt att vi börjar gäspa.
-- Stanna en stund, säger Gunilla Dahlgren, ni kan få vila på var sin säng och läsa lite skvallertidningar.
Otroligt frestande, men så kan man väl inte göra? Eller? Vi håller oss i alla fall på benen och vandrar runt i herrgårdslägenheten. Kakelugnar, över tre meter till taket, stuckaturer och så Gunillas målningar med svävande figurer mot en himmelsblå bakgrund. Det är glädjefyllt och löftesrikt.