Förr träffades man naturligt i arbetslag som vid skördearbete till exempel. I dag saknas till stor del sådana naturliga mötesplatser. Landsbygdsfolket åker till sina jobb i olika samhällen och kommer hem trötta till sina hus på kvällen där orken räcker till familjen men kanske inte så mycket mer.
- Det är inte så lätt att bo så här extremt ute på landet som vi gör, säger Pia Tingvall som bor med man och tre barn i ett hus vid Ämmerns strand, sydöst om Rimforsa.
Utomhus är det rödfärgat och lite väderbitet. Inne är det lågt i tak med naturligt slitet furugolv. I rörspisen knäpper och knastrar det från brasan.
Brevlådan står 1 980 meter från huset och vägen dit snirklar smal och backig genom kohagar och skogspartier.
- Fortsätt att åka fast ni tror att vägen tagit slut, säger Pia i mobiltelefonen, och det var nog tur det. Utan den instruktionen hade vi säkert vänt.
Här har familjen bott sedan 1994 med två katter och numera också tretton Kindahöns. De sistnämnda hålls inte så mycket för äggens skull som för trevnadens. De värper nämligen i ojämna intervaller och när de väl värper stjäl skatorna så gott som alla ägg. Till familjen kan nästan också räknas den räv som patrullerar tomten mellan nio och halv tio varje förmiddag.
- Vi har lite lägre bekvämlighet men vi har valt att bo så här, mitt i verkligheten med blåmes och nötväcka runt knuten.
Det besvärliga är inte som man först kanske tror vedeldningen, snöskottningen eller mörkret. Det är logistiken. Båda makarna pendlar till sina jobb. Tina till Norrköping och maken Anders till Kisa. Barnen, 6, 11 och 13 år, går i skola i Rimforsa respektive Kisa. Gränsen för skolskjuts går vid två kilometer. Därav det exakt uppmätta avståndet till brevlådan där skolbussen stannar och dit en sexåring förväntas gå själv året om enligt kommunen.
- Sånt gör mig förbannad, säger Pia. Vill man ha barnfamiljer bosatta på landet för att hålla en levande landsbygd måste kommunerna ta kostnaden.
Sedan ska barnen skjutsas till träningar och andra aktiviteter. Det är ett evigt pusslande och ett tvingande behov av två bilar som nu gör att familjen letar efter ett mer tätortsnära boende. Men det måste fortfarande ligga på landet. Något annat är inte tänkbart.
- Aldrig. Som små får barnen en fantastisk uppväxt här i skogen. Men nu måste de få större frihet. De kan inte styra sin fritid själva, de är så beroende av oss och våra skjutsar. Kompisarna bor för långt bort att ens cykla till, säger Pia.
Huset ligger i slutet av både el- och telelinjerna men det fungerar för det mesta. Mobiltelefonsamtalen kan bli nyckfulla ibland. Elen är mycket betydelsefull liksom bredbandsuppkopplingen som gör det möjligt att jobba hemifrån och att hänga med i den föränderliga omvärlden.
- Vi håller reda på hur det är och hjälper varandra här på landet. Har vi strömavbrott ringer grannen och undrar om vi behöver lägga mat i deras frys.
Den sociala gemenskapen måste man slå vakt om och skapa mötesplatser där folk kan träffas, anser Pia.
- Kyrkan har i alla tider haft sådana lokaler men nu säljs de ut och vad kommer i stället?
I deras bygd har folket samlats bland annat kring en bryggrenovering, modell större. En naturlig isbana på en mosse görs åkbar genom föräldrainsatser.
- Bor man här känns det viktigt att delta i sådana projekt. Vi har en samhörighetskänsla. Människor som bor här är händiga, de kan allt.
Men det är lantbrukarna som är noderna i glesbygden, de fasta fundamenten kring vilket mycket cirkulerar.
- Vi som pendlar är ju lite "falska" mot bygden. Lantbrukarna har sin näring här. De har maskinerna och en stor kunskap som är värdefull för bygden. Men de blir tyvärr allt färre.
Pia Tingvall arbetar som enda anställd i Länsbygderådet, en ideell förening, partipolitisk och religiöst obunden, med målsättningen att främja utvecklingen på landsbygden.
- Vi ska vara en plattform för det lokala arbetet i bygden. Till oss kan alla lokala utvecklingsgrupper vända sig för att få hjälp. Vi vill samordna grupperna i länet så att vi tillsammans blir starkare.
Det finns en motsättning i detta, för mycket av styrkan i grupperna ligger i det lokala engagemanget och det kan vara svårt att jämka samman starka viljor. Men landsbygden som helhet dras i mycket med samma problematik, och en viss samordning är nödvändig för att nå fram till makthavare och skapa opinion.
- Vi har fått regeringens och riksdagens öra med åren. Man inser att det finns kraft i landsbygdsrörelsen, säger Pia och går ut med sönerna för att hämta in ved med skottkärran.