Ljuva 50-tal

Det står Weidersten på dörren. Men det kunde lika gärna stå 1950-talet. För det är 50-talet som möter oss när vi kliver in i tvårummaren på Albrektsvägen. Årtiondet slår liksom till en i bröstet när man kliver över tröskeln och säger: känner du igen mig?

Och visst gör man det. Även de som inte var födda på 50-talet, som fotografen Pia Molin, känner igen det. Hon har sett det på bild tidigare. Vi som var med har förstås sett det i verkligheten, även om det var länge sedan. Men så fort vi ser det nu, känner vi igen det och blir översköljda av minnen: åh, en sån soffa hade vi också. Åh, kolla på den här radion! Nej, Gud vad snygg. Titta, ser du skåpsluckorna! Bordet! Lampan! Badkaret? Kranarna? Titta! Kolla! Se! Oj, oj, oj.

Själv är jag nästan hemma. På just den här gården i hyreskasernerna på Ljuraområdet har jag vuxit upp. Tittar jag ut genom köksfönstret hos Weidersten kan jag se huset vi bodde i. Tre trappor upp, balkongen där borta, precis i vinkeln. Där bodde jag. Det var på den här gården vi lekte med bilar i sandlådan. Samma sandlåda som vi spolade om vintrarna och fick en egen liten isbana. Det var här vi lekte i lerhögarna omkring husen det första året. Här lekte vi kurragömma, indianer och cowboys, här spelade vi ­kula, här hade vi snöbollskrig. Det var här jag slogs med Bosse Händel en gång. Och här bodde Janne och Kaja, Lars-Olov, Bernta, Räven, Yngve. Just utanför fönstret jag nu står i, fem meter utanför stod Gunta den där ödesdigra dagen för 50 år sedan när han hade lånat en luftpistol av Lennart. Han siktade på L och tryckte av: rätt i ena ögat.

Så många minnen.

Nej, men titta Pia, titta på golvet här i köket. Sådana här plattor hade vi också. Jag är säker på att det är likadana. Måste känna på dem. Jo, då. Visst är det likadana. Marleyplattor. Hårdpressad vinyl. Vi hade sådana, röda och gröna, i mitt och brorsans rum. De röda bildade liksom en rektangel i mitten av rummet och den kunde jag ha till fotbollsplan för mina fotbollsbilder. Min pappa var försäljare, resande, och sålde faktiskt sådana plattor. Ett tag hade han en röd liten skåpbil som det stod Marley?s på. Jag fick också åka i den där röda bilen och kände mig nästan som brandman.

Kolla här, då! Sådana här handtag eller beslag var det på våra köksskafferier också. På alla garderober, också. De var lite luriga med sina fjädrar och det kunde göra ont i små barnafingrar när man klämde sig på dem. Ha! Så härliga.

I köket ligger en pärm om bostadsområdet Ljura som byggdes mellan 1951 och 1954. Livet i ljuva Ljura, heter den, men borde heta ljuva livet på Ljura. Vi sa alltid på Ljura. 935 "lyxiga" lägenheter skulle byggas: "nya fina kök med varmt och kallt vatten, kylskåp och gasspis".

Att man just poängterade varmt vatten ger oss en vink om hur det kunde vara ställt med komforten i dåtidens bostäder. I Norrköping hade ännu inte 60-talets rivningshysteri i de centrala delarna kommit i gång.

"En gång i tiden var Ljura omgärdat av Ljura gårds böljande vetefält och kohagar. Ånglok och rälsbussar åkte ifrån Östra station väster eller söder ut. I grannskapet fanns också stora tobaksodlingar och torklador".

Det var då. Jag minns att när vi flyttade in på Ljura låg en av ladorna ännu kvar. Den var gammal, sliten och sned, och snart försvunnen.

Nu ligger Ljura näst intill centralt. Man promenerar via Vasaparken in till Drottninggatan på tio minuter. Både buss och spårvagn trafikerar området som till större delen består av större fastigheter med lägenheter. Men det finns även radhus, också de från 50-talet.

För resten var inte 50-talet alls så där ljuvt, oskyldigt, lugnt och stilla, som man gärna framställer det.

Det var ju tvärtom. I alla fall sett med barnaögon.

På andra sidan Albrektsvägen, åt centrum till, i kvarteret intill mjölkaffären, låg de så kallade barnrikehusen vid Wadströmsgatan. Tonåringarna som bodde där var inte att leka med. Vi fick inte leka med dem. Inte ville vi heller. Ibland jagade de oss. Ibland hann de ikapp, stal våra fotbollsspelarkort som vi samlade från Alfas tablettaskar, och hotade med stryk om vi tjalla­de. Det gick rykten om att de brände naglar och band fast folk vid träd. Men det kan ha varit Ockagänget från Oxelbergen som gjorde så. Vi visste inte, hade bara hört.

När Cirkus Scott kom till Dagsbergsfältet skulle vi helst inte gå dit. Det kunde vara farligt och de som jobbade där var inte riktigt att lita på, fick vi inpräntat i oss. Men naturligtvis gick vi dit. Hela paraden av knirkande vagnar och brölande, stånkande, stinkande djur hade ju kommit förbi i sakta mak på Albrektsvägen. Doften från elefanter och kameler, hästar, sjölejon, till och med lejon, stack i näsan och lockade liksom oset från de ständigt rökande cirkusarbetarna som talade så lustigt och som var så starka. Nästan var det det mest spännande av allt att se dem svettiga och blanka slå i de stora tältstängerna med tunga släggor så det sjöng över hela fältet. Och de vackra tanterna, då! En sas dansa på lina. En annan var visst prinsessa!

I tidningen kunde vi läsa allsköns otäckheter. Vi hade NT-ÖD hemma, somliga hade Folkbladet. Vi läste och blev rädda. Inte minst för inbrottstjuven Tumba-Tarzan som gäckade polisen ett halvår på rymmen. Kanske var han i buskarna på "vår" gård? Att han mestadels höll till i Stockholmstrakten hade man ingen koll på. Det stod om honom i tidningen, alltså var han nära. Och farlig.

Ännu värre var väskan.

Den skrämde mig i flera år. En liten flicka i min egen ålder, Kerstin, hade blivit mördad. Hon hittades i en resväska i en sjö. Efter att ha hört vuxna prata om koffertmordet och läst om det i tidningarna blev jag rädd för varenda resväska. Än i dag kan jag inte säga koffert utan att tänka på Kerstin. Eller Berit. Hon var jämngammal med Kerstin och bodde i lägenheten ovanför vår och fick mig att tänka på Kerstin. Och kofferten.

Tillbaka till Albrektsvägen 53.

Allt är nostalgi. Hyresbostäder i Norrköping har sett till att Weiderstens forna lägenhet fått 50-talscharm och till och med plussat på med nytillverkade detaljer, som tapeter och kranar i 50-talslook. Det är ingen som bor här längre, det är en visningslägenhet för att bevara minnet av en svunnen tid och kommer så att vara tills hela Ljura­området är renoverat inom en handfull år.

Titta här, Pia, ser du ryamattan i gult och brunt, precis en likadan hade vi hemma hos oss. Och vilken bokhylla! Är det nåt jag förknippar med 50-talet så är det en sådan bokhylla. Så fin, så luftig, så lätt, smäcker heter det. Smäcker är den.

Titta på radion. Med grammofon och allt. Luxor, ja. Det hade vi också. Här är en radio till. Telefunken. Jaha, död.

Det finns ytterligare en grammofon, en mindre Philips med tydlig markering för vilken hastighet man ska spela skivorna: 78 varv, 45, 33, eller 16.

Vi bläddrar bland skivhögen som består av idel EP, och letar fram Alice Babs med Hinky pinky panty, och Purple people eater. En något ovanlig Alice Babs eftersom den är lite rockig. Skivan är inspelad på Decca och på omslaget står: "populär stil, fin sång, tjusiga arrangemang och inte minst upptagning i toppklass. Ja, lyssna själv och vi tror, att Ni kommer att tycka detsamma."

Medan Pia går omkring i lägenheten på Albrektsvägen 53 och fotograferar detaljer lägger jag mig på soffan i vardagsrummet och lyssnar efter Alice­ Babs till Jokkmokk rock med Sven Gösta Jonsson. Omslaget säger: den 19-årige same, som på en enda vecka hunnit bli känd över hela Sverige, har här sjungit in sin första grammofonskiva". Efter det lyssnar vi på Towa Carson som sjunger Sjöman, och Lars Lönndahl Cindy min Cindy (undrar om inte min äldre syster Britt-Marie hade Cindyskivan?).

Kan det bli mer 50-tal än så? Visst kan det, för vi saknar Elvis.

Men radio finns och framkallar minnen, förstås. Bara 60 meter härifrån, i fyrarummaren tre trappor upp på and­ra sidan gården, satt jag för 50 år sen i andlös spänning och lyssnade till Lennart Hyland i radioutsändningen från Finnkampen i friidrott. Gunnar Tjörnebo sprang hinder, minns jag, och Myggan Uddebom stötte kula. Stickan Pettersson hoppade höjd, Ragge Lundberg stav, och Dan Waern sprang 1 500 meter. Jag kan se båda pappa och brorsan framför mig. Vi kröp nästan in i radion. Vi hade en Luxor, vi också. Även vår första teve, var en Luxor. Eller hette den Dux? Den inköptes hur som helst till fotbolls-VM 1958 och var en märkvärdig och ovanlig sak. Bara en klasskamrat till hade teve hemma.

Det tänker jag på nu när jag ligger i finsoffan i vardagsrummet och bläddrar i nummer 3 av tidningen Filmjournalen från 1950 (Britt-Marie hade Bild­journalen, och vi bröder läste Rekordmagasinet, erinrar jag mig).Nåja, på Filmjournalens förstasida är en stor bild av skådespelerskan Olivia de Havilland. Kommer inom kort som ARVTAGERSKAN, står det, men det säger mig ingenting.

Desto mer säger en Expressen från 25 juni 1958.

?Expressen filmade Kurres drömmål" står det - och ?Det var ett mål man ALDRIG GLÖMMER"

Den rubriken var sann. För jag har inte glömt hur Kurre Hamrin gick där och strosade ute på högerkanten. Eller som Expressen beskrev det: ?hur han gick och promenerade längs sidlinjen innan han plötsligt sköt fart, dribblade av Hans Schäfer, sedan Horst Szymaniak, och till sist lurade målvakten Fritz Herkenrath innan han petade in 3-1-bollen."

Som vi skrek i teve-soffan, den gången. Och efter det ville varenda unge göra precis som Hamrin och det blev ett jäkla dribblande och gående längs sidlinjen i ett par års tid.

Att ligga så här i 50-talsmiljö och minnas, slöa, bläddra i tidningen är väldigt rogivande. Rent av roligt. Jag ler mest hela tiden. Åt den femarmade taklampan, åt musiken, åt tidningarna. På en av VM-sidorna hittar jag en annons:

?45 st. förstkl. tunna, smid. Dubbelkontrollerade skyddsmedel tillverkade vid Amerikas och Västtysklands förnämsta specialfabriker samt 1 intress. Bok. End. 15:- PORTOFRITT."

Den annonsen hade jag inte förstått 1958, tänker jag och försöker slumra till.

Du, här är en dammsugare, avbryter fotografen.

Okej. Den måste testas. I med sladden (ser du, även kontakterna är 50-tal). Jodå, den fungerar.

Vi avslutar med att dricka vårt medhavda kaffe vid köksbordet där i alla fall jag saknar doften av mammas nybakade sockerkaka. Utanför ropar en tjej på en hund. Den heter Tiffany. Det är 2008 och nu.

Inne sitter vi ännu en stund och vilar i då. Med Towa Carson, Lasse Lönndahl, Sven Gösta Jonsson, och Alice Babs.

I 1950-tal.

Fotnot. Visning av lägen­heten (för grupper) på Albrektsvägen 53 sköts av Hyresbostäder i Norrköping: 011-21 16 00.