Textilkonstnären Inger Hasselgren och hennes man Ion Säflund, lärare i Motala, bodde tidigare i Medevi.
- Många trodde att vi skulle flytta in till stan, det brukar man väl göra i vår ålder, säger Inger.
Istället blev det alltså ändå längre ut på landet, norr om Motala, bortom Tjällmo och nära Närkegränsen. Inger och Ion hade fått syn på gården på nätet, åkte dit men var tveksamma, inte minst till vägen som går mellan boningshus och ladugård.
- Men det visade sig vara ett hus med själ, säger Inger.
Dessutom ett hus med gott om både ljus och utrymme. Inger önskade plats för en ateljé och den gamla vedboden i ladugården visade sig vara perfekt. De slog till.
I ett år åkte Inger och Ion Medevi tur och retur för att snickra och måla. De fick borra efter mer vatten, ordna trekammarbrunn och byta ut all el. Kakelugnar monteras ned, renoverades och byggdes upp igen. Ny skorsten murades. Garage och en vedbod med sovloft ovanpå byggdes intill ladan.
- Usch, vad vi jobbade och slet, säger Inger och pratar både för sig och maken, som tyvärr inte är hemma denna dag utan på jobbet i Motala.
- Det känns "lyxigt" nu, säger Inger tre år senare, men ändå är det inte riktigt klart någonstans.
Åjo, säger vi trots att hon pekar på de fasspontade skåpdörrarna i köket, som maken snickrat och som ännu inte hunnit bli målade.
De ska målas grå, liksom trappan upp till övervåningen. Grått i fyra olika nyanser återkommer i hela huset. För Inger betyder den grå färgen lugn.
Själva boningshuset är från 1935. Nu har det varligt gjorts om och vuxit en del. Det gamla skafferiet är förvandlat till badrum och ett nytt rum har byggts till och blivit "kallrum". Under vintern hålls värmen nere och rummet blir en utmärkt samlingsplats för alla pelargoner som plockas in från trädgården.
Alldeles utanför har husets baksida fått en altan, som vetter mot fälten och skogsbrynet. Utsikten är för vacker för att någonsin störas av blommor i krukor. Det här är en plats för uppsikt över årstidsskiftningarna. Och för att släppa alla måsten, för här är det pliktfritt.
- Vi är så glada i att vara hemma, säger Inger. Vi är jättetråkiga, får hemlängtan när vi är borta.
Att flytta ut på landsbygden när man börjar bli äldre var en sak som de noga tänkte igenom. Trappor i huset är breda, liksom dörröppningar. Här ska man kunna bo även om inte orken alltid blir densamma.
- Om jag blir skröplig och inte kan ta mig upp till övervåningen ska jag ha min säng här inne, säger Inger och pekar på kallrummet.
Lite bekymrad kan hon bli när hon tänker på om hon inte skulle orka med alla odlingar. Inger berättar att hon gräver och odlar var än hon bor. I Fallet har hon gett sig på åkermarken och fått igång kryddförråd och grönsaksbod som heter duga. På något sätt tenderar landen att bli större för varje år.
Vid ingången till ateljén, i ena änden av den väldiga ladan, läser vi på en handskriven lapp: "Endast Gud kan pensionera en konstnär". (Citat av konstnären Eli Mari Johnsen.)
För första gången i sitt liv kan Inger Hasselgren säga att hon går till jobbet. Tidigare har hon haft sin ateljé i samma hus där hon bor. Nu går hon över vägen till arbetet. Det händer till och med, om timman blivit sen, att hon sover över i loftet ovanpå ateljén.
När vi är på besök håller Inger som bäst på att göra klart sex stora bilder som ska till den nya byggnad på Universitetssjukhuset, dit patienter kommer för att strålas mot cancersjukdomar. På trädgårdsväv i fyra lager lägger Inger på färg. Sedan broderar hon med guldtråd och förmedlar en känsla av vatten och lugn uppifrån skogen.
PS. Och ordet grinna, som gården heter, kommer från att den en gång i världen var en grindstuga. Här slutade, eller började, en by.