Maggan älskar sitt Ekängen

Röda bondgårdar med kittade fönster och knotiga äppelträd. Strax intill: vita jättehus med glasväggar och stenträdgårdar. Margaretha Nordh har följt Ekängens förvandling i 60 år.

Foto:

Bostads- & stadsplaneringsfrågor2011-07-14 06:30

"Maggan, Maggan, Maggan" brukar skolbarnen taktfast ropa när de går förbi Smedshemmet intill låg- och mellanstadieskolan. Alla känner Maggan. Hon arbetade som dagmamma i 25 år, men även efter pensioneringen har hon hållit kontakt med barnen i området.

- Jag har gått till skolan och läst de klassiska sagorna för barnen. Elsa Beskow, HC Andersen, Astrid Lindgren. Barn läser ju inte sådant längre, men de behöver det, för fantasins skull. Allt måste inte vara samhällstillvänt, tycker Maggan.

Två kattpojkar

Den i huvudet kristallklara 81-åringen sitter bland pelargonerna på sin älskade glasveranda till det 1800-talshus hon flyttade in i med maken Sture 1952. Syn och hörsel är i toppskick, men benen har börjat krångla en aning. När hon inte bakar sitter hon gärna här. Stickar, löser korsord och lyssnar på P4. Ofta med någon av kattpojkarna Stusse eller Nisse i knät. Just nu är det Nisse som med självklar rätt tar upp hela hennes knä, spinner vällustigt och pressar in klorna i mattes knä.

Katterna, traktens barn och de egna tre barnen, sex barnbarnen och två barnbarnsbarnen gör att hon inte känner sig ensam. Här är gott att leva.

Svärföräldrarna ovanpå

Smedshemmet var Stures föräldrahem och hans föräldrar bodde kvar på övervåningen i nära 30 år. Tillsammans skötte de två, och snart tre, generationerna gårdens trädgårdsodlingar på över sex hektar. Odlingar vars skörd Sture och hans far sålde på torget i Linköping. Det var jordgubbar, potatis, bönor, ärtor, lök. Men i takt med att det blev svårare att försörja sig på det marken gav tog Sture anställning på Posten och marken arrenderades ut.

Det var så det såg ut i Ekängen på 50-talet. En handfull jordbruksfastigheter, flera köksträdgårdar och nere vid vattnet pampiga sommarresidens för Linköpings mest välbärgade. Det är därför det heter Sellerivägen, Tomatvägen, Hallonvägen.

En gigantisk köksträdgård

Sakta men säkert har Ekängen förvandlats från stadens stora köksträdgård till en av Linköpings mest eftertraktade förorter där det byggs nya villor i en hisnande takt och kraven på utökad service hörs allt oftare.

Den som tror att Maggan är full av bitterhet över Ekängens transformering tror fel.

- Tiden måste ha sin gång. Det går inte att livnära sig på de verksamheter som förr fanns här. Alternativet till dagens sjudande liv är att området skulle ha dött, det hade varit mycket tråkigt.

Men visst finns det också ett vemod över att det gamla försvinner.

- Jag har ju sålt av en del mark runt huset för att orka kunna bo kvar och kunna köpa mig hjälp med trädgården till exempel. Nu ska det visst byggas ett litet affärscentrum där vi förr hade jordgubbarna . . . Och kiosken är stängd i år för första gången någonsin. Sixten Karlsson är gammal och orkar inte längre.

Bara Rolf får handla

Likväl. Maggan stortrivs i sitt hus och vill bo kvar så länge det bara är möjligt. Släktingar och hjälpsamma grannar gör det möjligt. I hennes vrå av Ekängen har det alltid varit så, att man hjälper varandra.

Handla livsmedel är det bara en person som får göra, svärsonen Rolf Andersson. Han är den ende som är duglig nog för detta viktiga uppdrag, fast just i dag hade han visst glömt bikarbonaten.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!