Inredningsarkitekten Annika Eriksson skräder inte orden. Hon vill se mer av självständighet och mod.
- Annars riskerar man att bo som i en möbelkatalog. Så vill vi ju inte ha det!
Hemma hos Annika finns inget katalogboende. Inte heller ett enda trist hörn. "Stilen" kan kanske kallas "friskt hämningslös blandning".
Sju kilometer från Valdemarsvik, ut mot havet, ligger Tryserum. Mittemot kyrkan och med byskolan som närmsta granne bor inredningsarkitekten och tillika projektledaren för Virserums konsthall i ett före detta ålderdomshem.
Hon kom från Stockholm via Gusum och ett annat husrenoveringsprojekt för tio år sedan. Flytten gick till 600 (sexhundra) kvadratmeter reveterat trähus, inklusive vissa snusbefläckade medaljongtapeter och småtrista plastmattor. Rummen, där 22 personer bott, var små och i huset saknades det luft och ljus.
Huset är från 1920-talet. När gamla hus renoveras är det viktigt att tänka på dess ursprung och att välja material därefter, alltså inga överdådiga herrgårdsfasoner i ett enkelt boningshus.
- Man ska vara rädd om hus och förstärka dess karaktär. Jag har försökt använda det som funnits här, inte lagt in nya golv fast de här kanske inte är så himla fina, säger Annika Eriksson.
Ensam, med två små barn och med jobb bland annat som inredningsarkitekt åt Linköpings konsert & kongress, påbörjade hon på egen hand en renovering som hon inte vet när den ska sluta.
Hon har dragit upp tusentals spik och befriat det gamla trägolvet från plasten, hon har slagit ut väggar, tapetserat Laura Ashley-blommigt och kaklat långt upp på köksväggarna. Det har blivit ett väldigt personligt hem utan några måsten.
- Jag har utgått från det jag hade i möbelväg. Man behöver inte köpa nytt ideligen, det finns ingen anledning att slänga ut sina gamla möbler. Jag har köpt till en del, mest på loppis. Jag köper loppiskläder också, den här röda klänningen kostade 15 kronor.
Annika har gjort rejäla loppisfynd, som när hon hittade den berömda PH-lampan för en tia och stolar för hundra kronor styck, ritade av möbeldesignern John Kandell.
Inte heller behöver man hänga med i alla nya trender och byta ut sina kök och badrum titt som tätt.
- Det går väl bra att ha det som det är? Men vi har ju olika bilder av vad som är lycka.
Annikas egen bild är i alla fall inte ett tillrättalagt hem.
- Jag såg ett foto i en inredningstidning från en hall med ett par rena gummistövlar på en ren matta. Stövlar som används brukar ju annars bli smutsiga. Och rosenkindade vackra kvinnor som nyper av blommor i trädgårdar! Jag blir svettig när jag arbetar i trädgården.
Innehållet i det f d ålderdomshemmet har alltså blivit en salig blandning utan några förutbestämda idéer. Däremot är Annika Eriksson noga med hur saker ska stå och framför allt är hon noga med ljuset. Vi får en snabblektion i ljussättning och lär oss att profilerade foder på fönster har en mening. De styr in ljuset i rummen. Precis som stuckaturens roll har varit att sprida ljuset. Matta och blanka färger, liksom glas, har också betydelse för ljusets spridning.
-Tänk på att det som finns utanför fönstret kommer in som ljus och färg. Och att fönsterväggen mot söder alltid blir mörkare än andra väggar i rummet. Det är därför jag målat den väggen i ljusare kulör än resten av rummet.
Annika jobbar också mycket med färg, just nu ger hon färgförslag till en skola.
Färg har hon också hemma: I en blommig tapet, i kuddar, i detaljer som en knallgrön ask på badrummet och chockrosa handväska på ett dörrhandtag.
I ett rum överraskar turkos ljusspottar i golv och tak. Inspiration fick hon efter en resa till Turkiet.
- Turkos var en ledig färg i Sverige. Jag använde den också i en konstinstallation. Jag klädde in oljecisternen i Värtahamnen i Stockholm i vit presenning och riktade turkost ljus mot den.
Fullt så uppseendeväckande har ändå inte huset i Tryserum blivit. Många är det ändå som undrat vem hon är. Skulle hon verkligen klara av att renovera allt själv?
Är det verkligen inte något skumt med henne? Skulle hon bo där själv? Utan karl?
- Om jag säger så här: jag skulle kunna berätta ruskiga historier. Filmen Änglagård, den är bara förnamnet.