- Nu när ekonomin är i gungning kan det löna sig att satsa pengarna på konst och antikviteter istället för att köpa fonder och aktier. Om inte annat är det roligare, ett vackert måleri kan du njuta av, säger Ulrika di Martini, chef för Lauritz.com:s filial i Norrköping.
Fast nu ska det här reportaget inte handla om smarta pengaplaceringar. Inte heller om snobbiga värderingsmän eller auktionsinrop i mångmiljonklassen. För danska auktionshuset Lauritz vill bli förknippat med allt annat än snobbighet.
- Grundaren var väldigt mån om att det inte skulle finnas en finstämpel. De flesta auktionshus har ett efternamn som namn, Bukowskis, Sothebys eller Christies. Från början hette vi Lauritz Christensen, men efternamnet slopades för att visa att vi är du med kunderna.
Lauritz är ett av Danmarks äldsta auktionshus och var det första som gick över till internetauktioner 1999. Dansk 1900-talsdesign är kanske vad de flesta förknippar auktionshuset med, men allteftersom företaget har expanderat har även variationen på föremål, tidsepoker och stilar ökat.
Här finns konst, resor, vin, lampor, smycken, vintage och så klart möbler. I alla prisklasser.
- Vi som jobbar här kallar det för en passionsfabrik. Vi älskar prylar. Här ska finnas något för alla, för den lilla plånboken och för den stora. Vi har objekt som är värda från tusen upp till flera miljoner kronor. Det ska vara roligt att handla på auktion, och här finns det möjlighet att göra det när det passar. På nätet pågår auktioner hela tiden.
Ulrika di Martini tycker att intresset för gamla föremål är stort, så stort att hon kallar det för en folkrörelse. En förklaring är program som "Antikrundan". En annan förklaring är att återanvändning är hett.
- Ett gammalt föremål har mer charm och patina. Det blir personligt. Många gånger har också en gammal möbel rent hantverksmässigt en högre kvalitet än en nyproducerad.
I april öppnade auktionshuset en filial i Norrköping, i Philips gamla lokaler på Finspångsvägen. Här finns möjlighet att närstudera de föremål som auktioneras i Norrköping. Ulrika di Martini visar oss runt, pekar på några favoriter, en tekanna av Gunnar Nylund, "en skön, mjuk form", ett par fåtöljer i Chippendalestil "fin färg på sammeten" och några fåtöljer i pastelliga färger som till formen påminner om Arne Jacobsens Ägget, "häftiga".
Mest eftertraktat bland köparna är 1960- men även 70-talsdesign. Ulrika suckar lite.
- Det är en otrolig hausse kring den epoken. Marknaden styr och helt plötsligt ska alla ha den stilen. Det är lite tråkigt för det blir gärna stereotypt när man stirrar sig blind på en viss tidsepok. Jag hade önskat att man lyfte blicken lite grann och försöker hitta en egen stil. I ett avskalat hem kan det passa lika bra med en rokokostol till ett modernt skrivbord som en modern stol gör. Dessutom, många av de möbler som inte anses attraktiva just nu kan man komma över otroligt billigt. Att möblera ett hem med auktionsfynd behöver inte bli dyrt.
Hon sätter sig i ett av objekten (se bild på C1). En riktig svulstig färgstark bäddsoffa i nyrenässans/jugend-stil. Ärtgrön krussidull. Ulrika smeker det mörkgröna tyget med handen.
- Det härliga med att köpa på auktion är att du kan få en skön blandning. Den här soffan kan jag mycket väl se i ett funkishem, för att bryta det strikta. Titta här, på hyllan, här skulle man kunna sätta en modern vas, eller varför inte ett fat av Stig Lindberg.
Men tänk en barnspya i den här soffan...
- Möbler är till för att användas. Jag tycker inte man ska säga "nej, nej, nej" till barnen eller lyfta upp saker så att de inte finns i kravelnivå. Ett hem ska leva. Vi har tre barn men har aldrig plockat bort saker. Bara en gång har något gått sönder, Ebba, vår yngsta, hade sönder en klocka, min morfars faktiskt, när hon tappade den i golvet. Det var lite synd men det är sånt som händer.
Ulrika vurmar för gamla föremål (även om hon nu börjar se kvaliteterna även i 1900-talsdesign) och lever med antikviteter tjugofyra timmar om dygnet. Sju kilometer utanför Norrköping samt ett par århundraden bakåt i tiden, lever Ulrika och hennes familj på Björnvikens säteri. Det finns ingen mangårdsbyggnad, den brände ryssarna ner i början av 1700-talet. Istället bor familjen i den tre våningar herrgårdslikande flygelbyggnaden med en svårslagen utsikt över Bråviken. Klart ståndsmässigt.
På gården finns fyra highland cattle, som betar ner sly (men som, till både Ulrikas och grannens förtret, rymmer och länsar grannens äppelträd) och några hästar.
Huset är renoverat i början av 1900-talet och delvis ombyggt och påbyggt. Vi blir till exempel lurade av den imponerade italienska marmortrappan som ser närmast antik ut. Men i själva verket är det en trätrappa som skickligt har målats av elever från Palm fine arts, där Ulrika undervisar i konsthistoria.
Däremot är Björnvikens säteris grund från 1700-talets första hälft. När det köptes för tolv år sedan var det ett rivningsobjekt. Ännu är det inte helt färdigställt.
- Vi trivs otroligt bra, det här är ett hus med själ - men, man blir aldrig färdig. Det är ett evigt arbete. När vi väl är färdiga med taket och har gått igenom huset invändigt är det dags att börja om med taket igen.
Inne i huset trängs de många auktionsfynden. Bara på ett ställe hittar vi helt nya möbler, två barstolar från Ikea. Flera av möblerna ser ut att ha inhandlats när huset byggdes, men så är inte fallet. I perioder slutar fredagskvällarna framför auktionssajter med ett glas vin. Är man en auktionsknarkare så är man. Ulrika har ständigt span på saker med charm.
- För mig är ingenting heligt. Allt är till salu och det går alltid att sälja vidare om man tröttnar på något. Ett hem är levande och blir aldrig klart. Just nu är jag inne i en period där jag tycker att vi har för många gamla saker. Vi skulle behöva blanda med lite nyare möbler. Kanske det blir en Ägget ändå så småningom...