Mästaren blåser nytt liv i favoriterna

Glasklumpen glöder illröd, orange och gul när Håkan Ohlsson tar den ur ugnen med sin långa glasblåsarpipa. Han svingar klumpen i luften och trycker på den med träredskap som ser antika ut. Han vrider och vänder på klumpen, skär lite i den, blåser, trycker igen och granskar den med nyfiken blick.

Håkan Ohlsson är egentligen pensionär sedan flera år, men nu ska Reijmyre fira 200-jubileum och återskapa några produkter från förr. Då behövs kunskaperna från brukets äldre glasblåsare, och Håkan Ohlsson är mångkunnigast av dem alla.

Roland Sonevang är lite av Håkans arvtagare och han följer glasklumpen noga med blicken. Det ska bli en Kedelv-vas från 1950-talet och inte ens Håkan Ohlsson vet riktigt hur den gjordes när det begav sig. De båda experimenterar sig fram.

- Det är så lätt att kunskapen försvinner med de gamla blåsarna. Vi borde ta tillvara mer, glastillverkningen är ju en viktig del av Sveriges historia, säger Kerstin Nordetun.

Kerstin är försäljningsansvarig och den som visar oss runt på bruket. Med en farfar och pappa som var blåsare har hon vuxit upp i den här miljön. På Reijmyre har hon jobbat sedan 1976.

Det finns en återväxt. Vid en ugn passerar vi Elin Jansson som med sina 25 år är brukets yngsta glasblåsare, och några dagar i veckan gör elever från glasskolan praktik här.

Vid ett bord sitter Ulf Engstrand och sköter fotarbetet. Små glödande klumpar förvandlas i hans händer till vinglasfötter.

- Jag är egentligen platschef på Reij­myre. Men ett par dagar i veckan sitter jag här och jobbar med glasen. Det är en rolig kombination med olika utmaningar och olika problem, berättar han.

Problem har Reijmyre haft gott om i sin 200-åriga historia. Storhetstider, som i slutet av 1800-talet då bruket gick som tåget och var störst i Sverige med 300 anställda, har avlösts av krisperioder. Flera gånger har bruket gått i konkurs och fått slå igen, men varje gång har man lyckats resa sig och komma igen. Sedan 2002 ägs Reijmyre av Arnfinn Röste och Ulf Ericsson som tvingats skjuta till pengar när boksluten visat på röda siffror.

- Men nu känns det ändå som att vi står rätt stadigt. Folk har blivit mer beredda att betala för riktigt hantverk och nu är vi i stort sett ensamma i Sverige om att tillverka glaset hantverksmässigt. Nästan alla andra glasbruk har lagts ner eller gått över till maskintillverkning och halvfabrikat. Eller flyttat produktionen utomlands, säger Kerstin Nordetun.

Vi följer glasen som just försetts med platschefen Ulf Engstrands fötter och hamnar vid kylröret som namnet till trots är 500 grader varmt vid ingången. Här får glasen svalna, långsamt så att det inte spricker, för att några timmar senare plockas ut i andra änden. Där ska kupan sprängas, det vill säga kapas av genom att ritsas och värmas med gaslågor. Kanterna ska rundas av och mönster slipas in.

Hantverksskickligheten imponerar. Allt görs för hand, med ögonmått, och skillnaden mot hur det var att göra glas 1810 är nog inte så stor, tänker jag. Jag frågar Kerstin Nordetun om en glasblåsare från 1800-talet rentav skulle kunna gå rakt in i dagens produktion.

- Absolut. Vedugnarna har ersatts av olja, gasol och el. Och banden har ersatt springpojkarna. Men det är samma glasblåsarpipa, samma träverktyg, samma slipskivor. Och glaset är detsamma: sand, soda och kalk.

Sveriges ledande glasbruk i slutet av 1800-talet