Nu har ju Eva både tornrum och en egen prins (utan vit häst) i lägenheten mitt inne i centrala Linköping. Dessutom har hon konstnärsådra. Så henne kan man få vara lite avundsjuk på.
Huset, där Eva Thorén och maken Magnus bor, ligger på Snickaregatan och byggdes 1897. I bottenvåningen fanns då Orrefors huvudkontor. På senare tid har NBV hållit till där, men nu görs våningsplanet om till nya hyreslägenheter.
Hit flyttade Eva och Magnus för cirka tio år sedan. De två som hade bott här tidigare lämnade över lägenheten i ett skick, som de nya hyresgästerna bara kunde jubla över.
I våningen ingår tre rejäla rum i fil, ett mysigt kök, en hall med mörkblå tapet och leopardmönstrad soffa och en häftig balkong. Dessutom hyr de tornrummet där Eva har sin ateljé och gäster kan få nattro.
Vardagsrummet har en kakelugn, som snart ska få användas. Stucka- turer finns i alla tak och är dessutom olika i alla lägenheterna. Det var ett dåtida bevis på yrkesskicklighet att inte upprepa sig. Takhöjden är rejäl och gör det ytterst tacksamt att vara konstnär när tavlorna ska sättas upp.
- Det är spännande att leva med en konstnär, säger Magnus. Jag hade varit borta några dagar och kom hem och upptäckte den här väggen.
"Den här väggen" var tidigare gulbeige och enligt Eva livlös. I stället för tavlor ville hon ha text. Hon målade om väggen i svart och grått, bestämde stil på bokstäverna, tog en fransk parlör i handen och började skriva. För säkerhets skull först med blyerts.
Men varför på franska?
- Det är mer poetiskt, säger Eva.
Och visst låter det liksom lite mer med "Pouvriez vous m´apporter une tasse de café" än "Skulle jag kunna få en kopp kaffe"?
Pionjär på Gotland
Eva arbetar som fritidspedagog på Blästadsskolan i Ekholmen.
- Och så är jag lite konstnär.
- Du är ju konstnär, säger Magnus.
Eva växte upp på Gotland i en familj med två konstnärliga föräldrar och sex syskon. Pappa hade fotoateljé och mamma målade. Dessutom var mamman utbildad modedesigner men hann inte så mycket annat än att sköta om sin stora familj. Sena kvällar jobbade hon i ateljén med att retuschera och färglägga korten för hand.
- Jag somnade till ljudet av hennes retuschpenna, berättar Eva.
Själv var hon något av pionjär när hon blev en av de första eleverna i det som senare skulle bli Gotlands konstskola.
Målar i tornrummet
Det är inte lätt att leva på sin konst, konstaterar Eva.
- Men när man inte måste, jag har ju också ett annat jobb, är man friare i sin konst. Jag gör det jag vill. Fast det är förstås kul att sälja och få respons på det man gör.
En titt upp i tornrummet säger en hel del om Evas favoritmotiv. Det är kvinnorna i kol och krita och målningarna där vissa föremål gärna återkommer.
Pilgrimsmusslorna till exempel, som ger ett tidsperspektiv flera miljoner bakåt i tiden och som förstås påminner Eva om hennes gotländska ursprung. Stegen finns också ofta med, dörrar och schackrutor.
I själva lägenheten en trappa ned är mysfaktorn hög med lite dämpad belysning och färgmättade väggar som i sovrummet där väggarna av de tidigare hyresgästerna målats mörkgula. Eva hittade en schäslong på loppis för 400 kronor, klädde om den och fick den att smälta in i den varma miljön.
Lite varstans i rummen ligger uppslagna fotoböcker, både till ögonfröjd och förstås för att bläddras i.
Silverbrickor med gamla vackra föremål står framme i stället för att gömmas undan i skåpen. Det är udda glas och silverföremål, arvegods eller från loppis. Om kaffekannan, sockerskålen och gräddsnipan finns en alldeles särskild historia. Magnus berättar:
"Min mormor hade köpt en lott i ett lotteri på Frälsningsarmén i Kisa. Hon ville så gärna vinna andra priset, en kappa, som hon behövde så väl. Men hon hade otur och vann första pris, de här silverpjäserna.
Jag hade en moster som arbetade som hushållerska och hennes arbetsgivare köpte silvret av mormor till priset av en ny kappa."
Så småningom kom ändå silversakerna via arv tillbaka till familjen. Och i dag står de på silverbricka i lägenheten på Snickaregatan.