Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.
( Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg)
Författaren Marcus Birro drar sig undan offentlighetens skarpaste ljus och slutar blogga. Författaren Anna Wahlgren har på sätt och vis gjort detsamma. Hon väljer att numera endast framträda på sitt eget föräldraforum på nätet, men håller sig borta från alla annan offentlighet. Avskedsintervjun blir i Correns helgbilaga Paus nu på lördag.
Deras motiv till detta för publicister till synes drastiska beslut är detsamma: det oresonliga näthatet förtär dem. Sak och person blandas samman.
Båda är starka, hårdhudade individer, men även sådana människor bryts till slut ned av osanningar och knivhugg i ryggen. Hatet växer som en rasande lavin, försök till förklaringar rycks ur sitt sammanhang och blir ännu en byggsten i lavinen, som vältrar sig över en enskild människa och blir helt omöjlig för den anklagade att hitta ut ur. Helt omöjlig att hitta en luftficka i, för en sekunds tillfälle att rättfärdiga och bringa klarhet i.
Jag sörjer det, men jag förstår dem. Efter att ha fått ta del av det Anna Wahlgren beskyllts för vill jag bara gråta. Den värsta anklagelsen hon fått slängd över sig tänker jag inte ens formulera här. Den är för hemsk och jag vill inte bidra till att den sprids ännu mer, vilket den skulle eftersom mina krönikor läggs ut på Correns hemsida och därmed är åtkomliga och kommenterbara för vem som helst.
Det fina med nätet har därmed blivit det fula.
Allas rätt att fritt kunna framföra sina åsikter har börjat resultera i att många i stället väljer att vara tysta. Åtminstone på nätet.
Det är så fruktansvärt ledsamt. Och farligt. För vilka blir i förlängningen kvar där?
Ett parallellt internet har diskuterats. Det "goda nätet", som inte vilar på de tre kommersiella benen: porr, droger och vapen. Utan på just allt det goda som en så stor del av mänskligheten tror på och kämpar för. Hur det i praktiken skulle gå till har jag ingen aning om.
Eller också är det som nu händer nyckeln till den dödsflämtande papperstidningens överlevnad. Papperstidningen har en begränsad yta. Det ger en chans till överblick, men också till eftertanke och reflektion.
Begrepp som helt tycks vara satta ur spel bland dem som har hatet som själva sin livsluft.