-- Blir det dessutom billigt är det ett plus, säger Sylvia i pausenmellan en Dumlemuffins och en mandelbiskvi, samtidigt som hon grepparkopparkannan för påfyllning.
Tredje sorten är mandelsnitt. Hembakt förstås. Och störd som jag ärtänker jag: hur i herrans namn kan en människa som både älskar att bakaoch äta kaffebröd vara så smal?
Sylvia Håkanson är en oförskämt fräsch 50-nåntingare. Den långapagen är rödtonad, makeupen noggrannt lagd. Hon har kort kjol ochhemsydd tröja med applikationer. Allt i milt grönt.
Vid en ytlig betraktelse kontrasterar hon till sitt hem, som andas gammalt.
Hur många ting finns det egentligen per kvadratmeter i detta lillahus? Skånskan skrattar och far ut med händerna i en hjälplös gest. Honhar inte en susning -- och att räkna dem skulle bli hennes död.
Sylvia är uppvuxen i en hantverksfamilj. Det rusades aldrig ut ochköptes nytt när hon var barn. Först undersöktes om man kunde tillverkadet som behövdes av egen kraft.
Hon är självlärd på det hon gör. Syr i princip alla sina klädersjälv, renoverar möbler, dekormålar. Både åt sig själv och andra. Honälskar att ta tillvara trasigt och udda. Ett gammalt svarvat bordsbenblir en blomkruka. Ett gammalt lås blir en ljuslykta. Udda konsollerblir till vägghyllor. En snirklig sänggavel åker upp på väggen.
Hon är inte precis den skrävlande sorten. När vi imponeras och säger"jösses, hur gjorde du det där?" så svarar hon "äsch, det är ingetmärkvärdigt. Slipade, målade mörkt, målade vitt och slipade igen, föratt få det rätta slitna utseendet".
Jaha ja.
Man anar att det är i syendet och textilierna hon har flest känslorinvesterade. På loppisar och auktioner har hon kommit över mängder avspetsar, broderier och monogram från trasiga lakan, särkar, kuddar.Allt tas tillvara och görs om till nya kuddar, lapptäcken, gardiner.Eller om det är helt -- hängs upp på en galge på väggen.
I den här lilla tegelkåken finns en människa som med vördnad vårdarhundratals nu döda kvinnors arbeten. "Här finns så mycket kraft", lerhon och smeker det sköra och helvita lapptäcket på dubbelsängen. Varjegång hon kör det i maskinen går någon del sönder. Då fixar hon snabbtdit en ny.
När jag undrar vilken sak hon tar med sig vid en brand svarar hon blixt-snabbt: linneskåpet.
Hon har inga problem att fylla sina dagar, trots att det är makenBengt R Svensson, näringslivssekreterare i kommunen, som står föryrkesarbet-andet. De tre barnen är sedan länge utflugna och bor iGöteborg. Så visst, Sylvia har gott om tid att odla sin livs-passionoch spanar ideligen efter nya renoveringsobjekt. Nog borde den härkvinnan satsa på en butik av något slag?
Paret har en lägenhet i Alingsås och åker dit så fort tillfälle gesför att umgås med barn, barnbarn och gamla vänner. Ett flackigt liv kantyckas, men de har vant sig. Om det är lika tätt mellan pryttlarna iden 80 kvadratmeter stora lägenheten som i huset? Japp.
Här är så kvinnligt, pyssligt, dockigt, spetsigt och ryschigt attman undrar om det alls finns någon plats kvar till mannen i huset, hansom enligt Sylvia "tycks ha vant sig under årens lopp".
Så jag ringer upp näringslivssekreteraren för att fråga.
-- Jaa då, jag får plats. Jag arbetar mycket i trädgården och ikällaren. Och i min del av soffan får hon inte arrangera en massakuddar som måste flyttas innan man kan slå sig ner. Men visst handlarväl en bra relation mycket om acceptans?
-- Mysfaktorn är hög och det känns gott att komma hem. Liksom det känns gott att se sin livspartner blomma.