Han hade knappt lärt sig gå när han kravlade ur korgen med mamma Elsa och systrarna för att ta sig mot oss människor.
Han var extremt social - och snacksalig som få. Levererade långa haranger av ljud, väntade på svar, och kontrade sedan med en ny harang. Alltid med blicken stint fäst i ens ögon.
Han var en sann gentleman. Var jag än befann mig kunde jag ropa på honom och han kom glatt travande. Såg på mig lite undrande, rakt in i ögonen. "Här är jag. Vad vill du? Ligga i knät och värma dig lite. Okej!"
I sina krafts dagar satt han alltid på förstukvisten när jag kom hem från jobbet. Om det var för att han på långt håll kände igen motorljudet, eller för att han lärt sig klockan, begrep jag aldrig.
Han ville alltid vara där vi människor var. Mitt i barnkalaset. Mitt i grillfesten. Han tyckte visserligen inte om när småbarn bar honom valhänt eller drog honom i svansen, men han stod stoiskt ut. Barn är ju som dom är.
Han gick väldigt ofta omkring och spann i huset. Bara så där. Helggubben brukade säga att "Astor och Thomas di Leva befinner sig i en lyckodivision för sig." Så var det. Han tycktes jämt vara glad, med på noterna. Tillfreds med livet.
Mot slutet, när utelivet inte lockade längre, följde han mig som en skugga. Otåligt väntande på att jag skulle slå mig ner i favoritfåtöljen så att han kunde parkera sig i mitt i knä. Vällustigt sträckte han ut sig på rygg och spann loss som ett litet reaplan.
Sedan följde han med mig upp i sovrummet och låg där som ett brummande litet element medan jag borrade in näsan i nacken på honom och somnade med hans tass över min hand.
Kärleken till honom var så okomplicerad. Min längsta sambo och mest trogna polare i 18 år. Astor är död. Av ålder får man nog säga. Han dog när naturen var som vackrast. När syrener och liljekonvaljer just slagit ut.
Jag höll honom i knät när han fick sprutan. Jag var skyldig honom det, att få dö nu. Lill-matte lade kinden mot hans sida. Otröstlig. Han har ju funnits där under hela hennes 15-åriga liv!
Vi begravde honom under körsbärsträdet, bredvid mamma Elsa. Och så gjorde vi ett mantra att rabbla tyst för oss själva när sorgen slår till så där oförhappandes som sorg kan göra. För att tänka "rätt" tankar:
En lycklig katt slipper lida,
och vi fanns där - vid hans sida
Jag undrar hur tomrummet efter en liten katt kan vara så gigantiskt.
Och jag undrar hur många tårar det ryms i min kropp.