Mina vackraste barndomsminnen kommer från Eskilstuna soptipp. Nja, himla mycket kul hade jag där i alla fall. Jag fick ofta följa med pappa när han körde i väg bråte och på den tiden var det fritt fram att gräva runt bland allt det slängda och plocka med sig det man ville.
Det blev trasiga instrument (som farfar visste hur man kunde laga), bord, stolar och ett par kanonfina nattduksbord i trä, med sirliga träblommor på dörrarna och små lejontassar. Jag har kvar dem i dag, 30 år senare.
I linje med vårt allt mer fullfjädrade slit- och slängsamhälle är norpandet numera förbjudet. Vi får gärna slänga saker och köpa nytt (hjulen måste ju snurra!) -- men ve om någon annan vill ha det vi själva ratar.
Ordet fräscht upprepas som ett mantra i inredningssammanhang. Och med fräscht menas nytt. Äsch, jag sätter hellre en slant på saker med själ.
Det vilar en sjaskig stämpel över begagnat och jag har aldrig fattat varför. Okej, jag skulle inte gärna gå omkring i en okänd människas solkiga trosor, men ett bord, vad är det för sunkigt med det?
Dessutom är de gamla sakerna ofta gedignare gjorda än sina nutida släktingar.
När jag jobbade på tidningen Bohusläningen i Uddevalla på 80-talet byggde vi upp en hel ungdomslya på den lokala soptippen och jämförde med vad det hade kostat att köpa detsamma på Ikea.
På en presenning -- med jätteskräphögar och skriande fiskmåsar som fond -- fick vi till det riktigt fint.
Förutom soffa, säng, bokhylla och det andra vanliga hittade vi ett hockeyspel. Visserligen bara med tre svenska utespelare och en rysk målvakt, men för tusan, man får inte vara knusslig.
Och en fågelbur med en uppstoppad pippi, bara aningen anfrätt av soptippens gnagare.
Faktiskt hittade vi en kartong kondomer också. De hade passerat sista förbrukningdatum med nåt decennium, men annars var de i prima skick.
Naturligtvis fanns det en allvarlig mening med reportaget också. Man måste inte ha ett fett bankkonto för att skapa sig ett bo. Det gällde då och det gäller i dag.