Vad skulle du göra om du fick tillbaka 10 000 på skatten? Åka till Maldiverna, bjuda din älskling på en glassig spavecka eller köpa en plasma-tv?
Jag börjar landa i min roll som ensamstående hemmansägare för jag gjorde ingenting av det där. Jag köpte regnskydd för pengarna. Inte ett paraply -- men ett tak.
På min tomt finns ett gammalt sädesmagasin. Upptill är det ett loft som härbärgerar allt från gamla brev och trasiga tv-apparater till uttjänta bilbarnstolar och halvmögliga plastpooler.
På nedre botten finns en tidigare skomakarbostad som numera är gäststuga, en pub, en snickerbo och nåt som jag tror varit en svinstia.
Utan det där magasinet vore mitt ställe inte mycket att ha. Det är vackert och användbart, med gamla fina dörrbeslag och mycket charm, och det ramar in uteplatsen.
Därför bröt jag nästan ihop när Helggubben för 1,5 år sedan brutalt upplyste mig om att taket alldeles snart skulle börja läcka. Och när jag väl höjde blicken och började titta efter ordentligt såg jag att han hade rätt. Tegelpannorna var på många håll helt söndervittrade.
Helggubben hjälper mig att prioritera alla måsten därhemma och han har fått mig att se på min kåk med nya ögon.
ºDet är ointressant om det gamla stenpartiet växer igen så länge sädesmagasinstaket läcker.
ºDet är viktigare att lägga kraft på de ruttna vindskivorna än på att sy nya överdrag till utemöblerna.
ºDet är tjusigt med mängder av pelargoner i krukor kring uteplatsen. Men det är viktigare att olja möblerna så att de inte ruttnar.
Sammantaget: det tråkiga arbetet är viktigare än det roliga ...
Så, i helgen var det dags för årets jätteprojekt: att byta hela sädesmagasinstaket. Ner med tusen tegelpannor -- upp med plåt och mura ny skorsten. Tänk om det blev regn!
Ett gäng fantastiska människor gjorde att det gick som på räls. Jag och Helggubben satt på taket och skickade ner pannorna i en ränna, tre personer tog emot dem och staplade på pallar, två gubbar fäste plåten. En målade vindskivor. Enda högljudda tjafset utbröt på eftermiddagen, mellan min lillebror och Helggubben, om vem som skulle skruva dit 14 meter nockplåt. Det visade sig vara ganska oskönt att skrevandes hasa fram över den sylvassa nocken och fästa farmarskruven. De delade på uppdraget och hade dagen därpå säregna gångstilar båda två.
Min svägerska var helgens matmor och hade stått i köket hela dagen. När den strålande lördagen övergick i skymning var taket klart och natten kunde ägnas åt en lång och rejäl taklagsfest.
Därmed är min hals en kvarnsten fattigare.
Och min älskade Helggubbe, ja han är garanterad lunchpytsar för lååång tid framöver.
Carina Glenning
Bostadsredaktör
HEMLIKT
carina.glenning@corren.se