Jag vill inte ha en kroppsdel som leder tankarna till Båstadsfjantar som sprutar champagne över folk. Det som retar mig är inte att de nyttjar champagne utan att de häller den över varandra. Hade jag råd med champagne skulle jag dricka den i stället.
Varför kunde jag inte få drabbas av en åkomma jag kan förlika mig med. En sportdiagnos som känns mera som jag. Ridrumpa. Joggingljumske. Badmintonbuk. Vad som helst, men inte tennisarmbåge.
Det är Guds straff. Jag vet det. Har gått och småhånat Helggubben i ett år nu för att han ständigt ojar sig över sin tennisarmbåge. Så fort han slått i några spikar eller skrapat lite mossa från taket så är det ett fasligt stönande om hur armbågen värker. Och så får jag en likadan. Som straff.
Kopplingen tennis-underliv (mus) är förresten inte så långsökt som du tror. Titta bara på Björns Borgs underklädeskollektion. Tennis och trosor. Sambandet är inte solklart, men vad gör det när kulorna rullar in?
Det är nog hans förbannelse jag ådragit mig. Har ju offentligt ondgjort mig över att statushetsen i skolan numera nästlat sig ända in i skrevet. Det räcker inte att ha "rätt" jeans. Man ska ha svindyra Björn Borg-trosor också. För 200 spänn. Vad kommer härnäst? Märkeskondom på snorren och märkesspiral i livmodern?
Helggubben har tennisarmbåge i vänstern. Jag i högern. Så tillsammans har vi ett fungerande armpar. Vad vi nu har för praktisk nytta av det.
Och åkomman är förstås inte musens fel utan jobbets. Eller jobbmusens då.
Blev inte det här en sällsynt förvirrad krönika? Jag skyller på tennisarmbågen och på att texten i huvudsak är nedknackad med vänsternäven. Var glad att den inte är handskriven. Då hade du begripit ännu mindre.