Vad har hänt med mina barn? Har de blivit förväxlade på Ica Maxi? Utbytta nattetid? De är helt förändrade och numera så tjänstvilliga att jag undrar om det är samma ungar som jag hade för några månader sedan. Har kollat i armvecken på dem, men inte hittat spår efter misstänkta injektioner.
Förklaringen heter differentierad veckopeng, och det är klart -- från att inte ha haft någon veckopeng alls så är det nu himmelriket som har visat sig för dem. Mammons himmelrike. Och Darins.
Barnens pappa och jag gjorde gemensam sak. Enad front ger bäst resultat och man slipper stönanden i stil med "åh, va jobbigt, så här behöver vi aldrig göra när vi är hos pappa!" och "mamma är mycket snällare än du, så det så!"
Jag förstår mig inte på föräldrar som betalar sina barn för att de ska städa sina rum eller bädda sin säng. Varför då? Det betalar ingen MIG för att göra, och knappast dem heller den dagen de flyttar hemifrån. Att börja drillas i hemarbete när man är 17 tror jag inte heller på. Då är det för sent.
11-åringen har ett minimum på 20 kronor per vecka. 8-åringens lägstanivå är 15. Men de kan dubblera sina summor genom att under veckan räfsa löv, dammsuga huset, plocka i och ur diskmaskinen, tömma kattlådan och tusen andra saker som behöver bli gjorda.
Den lilla köper godis och gogos (små plastpryttlar som grabbarna tävlar med) för pengarna, den stora samlar biljettpengar till Darinkonserten.
Sanningen är att jag inte kan bo kvar i vår gemensamma kåk utan deras hjälp. Det är alldeles för stort och här finns alldeles för mycket för en vuxen att orka/hinna med. Som den hårdföra rugbymorsa jag är har jag förklarat det för dem. Hjälp till -- eller jag säljer stället. Så är det bara.
"Är jag grym?" var jag tvungen att fråga min professionella barncoach när jag drabbades av dåligt samvete.
Nä då, tyckte hon. Nu för tiden konstruerar föräldrar arbetsuppgifter till sina barn som egentligen inte behöver utföras. Det vet barnen. I det gamla bondesamhället arbetade alla, barnen hade sina speciella sysslor och utan deras hjälp gick inte gården runt. De var viktiga. Leka hann de ändå.
Jag väljer att tro på den filosofin. Stora som små människor mår bra av att känna just det.
Att vi är behövda.
HEMLIKT
Carina Glenning
Bostadsredaktör
carina.glenning@corren.se