u hade nog inte Jürgen Peters från Uetersen i Tyskland egentligen tänkt sig att sälja de dyra sipporna han tagit med till trädgårdsmässan. Han hade annat med sig också. Julrosor, till exempel. Men i Tyskland finns det samlare som inte drar sig för att punga ut med fantasisummor för att komma över en riktig sipp-raritet, berättade han. Den som är nyfiken kan gå in på hemsidan till Staudengärtnerei "Alpine Raritäten" och titta på sippor: www.hepatica.de är adressen.
Samlare hör till dem som lockas till trädgårdsmässan. Jag tror att det finns samlare av snart sagt allt. Föreningar för pelargonsamlare, fuchsiasamlare, samlare av saintpaulia, hoya (porslinsplomma) och gesneriaster, det vill säga samlare av streptocarpus och dess släkte. Kaktussamlare, samlare av palmer och av ormbunkar. Det finns till och med en klubb för koi-ägare. Koikarpar kan bli mer än halvmetern långa så det gäller att ta till sin damm ordentligt. Men fiskarna är snälla och låter sig klappas! Den här delen av mässan hör faktiskt till det roligaste, den som drar flest intresserade.
Men den tydligaste trenden, om man nu får kalla den så, är att trädgårdsfolket - och bokförlagen - försöker fånga in en helt ny målgrupp: stadsborna. Balkongfolket och lägenhetsfolket. Alla har inte tillgång till en egen täppa, men kanske till en liten balkong, en fönsterlåda eller en liten odlingsplätt på den gemensamma gården. Lena Israelsson som själv hör till stadens odlare sen flera år har skrivit en bok, "Cityodling" (Albert Bonniers), som presenterades på mässan. Hon har hittat en mindre djungel på en av Stockholms bakgårdar där varenda kvadratcentimenter är utnyttjad, krukodlingar som fullkomligt dignar av skördealster och hon lär oss att tänka smått: det räcker med en kvadratmeter jord i en pallkrage för att balkongen skall få en gräsmatta som vi kan sätta fötterna på. Och en pump i en vattenfylld zinkhink...voilà. Strax har vi en vattenkonst med trivsamt plask på balkongen!
Till stadens odlare hör också kolonisterna, en nu hundraårig rörelse som fångar alltfler anhängare. En koloni kan vara precis vad som helst: en köksträdgård som förser hushållet med grönsaker för nästan hela året, ett blomsterparadis eller bara ett sätt att komma ut i friska luften. Stadens odlare behöver inte vara överambitiösa. Det räcker med ett dukat kaffebord bakom måbärshäcken. Men visst kan man samla växter på kolonin. Kenneth och Ingrid Nordwall som har skrivit en bok med titeln "Koloniträdgården" (Forum), har spårat upp en fantastisk samlarkoloni i Linköping. Det är MariAnne von Wachenfelt som på bara ett par år förvandlat en kolonilott i Valla till ett litet paradis som blommar från vår till höst. 517 olika arter har hon samlat ikring sig. Imponerande.
Om stadens trädgårdar är den stora trenden, så är nog lättjans trädgårdar den kommande. Den årliga balkongtävlingen visade uterum med mera vilstol än växter. En balkong var inredd som budoir i grönt och vitt med kuddar och skira sängförhängen. En annan såg ut som en spansk dröm med rutigt kakelgolv och vita rottingmöbler. En tredje var inredd som målarateljé.
Växthus av alla slag fanns som vanligt att beskåda på mässan. Ett par växthus var annorlunda. Det ena var format som en glob, mera till ögats njutning och umgänge än till tomatodling. Ett annat var inrett till "Andrum". Här kunde besökarna sakta få gunga omsluten av en tyggunga upphängd taket, medan stilla musik vaggar själen till vila. Mindre arbete, mera avkoppling och vila, är alltså den kommande trädgårdstrenden.
Men den som ändå har lust att göra något med sina händer fick ett bra tips av Öknaskolans elever: runda trampstenar i cement. Att placera i gräsmattan eller i grusgången. Dekorativt och praktiskt och inte alls svårt att åstadkomma. Kanske kan det finnas anledning att återkomma med beskrivning.
mindre arbete -- mer vila
är den kommande trädgårdstrenden