Lite engelskt? Eller spansk bodegakänsla? Vi kan inte bestämma oss.
Huset ligger i alla fall på Paradise Way i Malmslätt, nästan i skogen. Här bor familjen Järmark och Norulf. Stina är hemma och sköter rundvandring och berättar om huset som hon och maken flyttade till i början av 1970-talet. Det var svärföräldrarna som drev en av Östergötlands största minkfarmar här. 1967 upphörde verksamheten och huset, som bland annat använts till att förvara och laga mat åt minkarna, stod tomt.
Kunde man verkligen bosätta sig här?
Avgörandet kom den dag som Stina stod på övervåningen i det enda rum som fanns på den tiden och tittade bort över takbjälkar och mot ett litet fönster. Hon fick syn på det blommande körsbärsträdet. En vit dröm. Här skulle man ju kunna bo!
De tog hjälp av en god vän och byggmästare och Stina lade sig i och gjorde om ritningarna säkert fjorton gånger. Ombyggnaden tog en termin, minns hon. Under tiden bodde Järmarks hos svärföräldrarna i huset alldeles intill.
1972 var det mesta klart. Då hade de två våningarna fått en förbindelse med hjälp av en trappa, dörrar hade kommit på plats där förr inga dörrar fanns och nya fönster släppte in ljus. De gamla stenväggarna putsades och golvet, som faktiskt på sina håll varit ett stampat jordgolv, fick värmeslingor och vackra klinkerplattor till behag för både fötter och ögon.
I utrymmet, där förr den stora frysen stått placerad med minkmaten, hade ett kök vuxit fram. Litet, men ändå plats för fjorton skåp. En bardisk skärmar av för själva matrummet där bordet från en affär i Göteborg (där för övrigt Stina hittat flera av husets möbler/ting) står intill fönstret mot skogen. Vid kaffekoppen förirrar man sig i tankarna snart ut och bort mot skogen där rådjuren håller till.
På den virkade duken har Stina strött ut pärlor. Bara så där helt apropå. (Varför kommer jag aldrig på sådana saker?)
Här finns också öppen brasa och kristallkrona i kombination med spotlights. Joho då, det går visst! När synen blir sämre behövs rejält med ljus, då får skönhetsaspekten ge med sig en aning.
Stina leder oss in till vardagsrummet via mjukt rundade valv. Östergötlands första bostadshus-valv?, undrar hon. Vardagsrummet byggdes senare, efter att huset var inflyttningsklart. Ett lågt fönster släpper in naturen även här. Många möb-ler är gamla och arvegods från gamla mamma och faster och andra nära och kära.
-- Här har varit hönshus, säger Stina. Jag ville ha min arbetsplats framför fönstret men då hade vi stängt ute ljuset.
Arbetsplatsen är därför i den kombinerade tvättstugan/groventrén. Rummet kallar Stina för "Texasrummet" och här finns många saker som påminner om familjens år i Texas. De bodde också ett år i Palo Alto i Kalifornien och arbetade på Stanforduniversitetet där. Därifrån härstammar skyltarna på huset, bland annat den med Paradise Way. "Alla plockade ju gatuskyltar på den tiden", ursäktar sig Stina. Det var den främsta souveniren.
Uppe på översta våningen spankulerar vi rakt in i det stora, numera ljusa och öppna allrummet med läsfåtölj att breda ut sig i och ljusstakar som hänger och vrider sig i spiraler i taket.
Ovanför den ena sängen i ett av sovrummen flyger tanter i papier maché, som vännen Britt Holmberg tillverkat. Mellan tanterna sitter en lapp fastnålad i snedtaket: Att våga är att förlora fotfästet lite grann. Att inte våga är att förlora sin själ. Kierkegaard förstås. Hans ord passar extra väl mellan tanterna som dinglar från taket.
Ute i den stora trädgården blommar sparrisen.
-- Jag är inte så hysterisk på rabatter, säger Stina och sveper i stället med handen över den jättelika gräsmattan och bort mot skogskanten.
Tolkade vi henne rätt menar hon att det är en förmån att kunna få bo mitt i naturen, för att njuta av den krävs inga välputsade blomsteranläggningar.